Tradition av återvinning i svensk farmacihistoria

Varje person i Sverige kastar 74 kilo överbliven mat per år.

Slöseriet är baksidan av välståndet. Annat gällde under stramare villkor.

Jag har just läst en berättelse från läkemedelsföretaget Vitrums tidiga år som befäster detta. Vitrums historia börjar, som så många läkemedelsföretags, på ett apotek, nämligen apoteket Nordstjärnan.

Detta låg på Drottninggatan i Stockholm vid ingången till läroverket Norra Latin i vilket jag gick i 10 år! Nordstjärnan lades ner 1971 och lokalen hyser idag i likhet med många gamla apotek en krog.

1908 flyttade Vitrum till Torsgatan 4 vid Norra Bantorget där det blev kvar till 1954 då flytten gick till ett nybygge i Hornsberg.

Vitrum är mest känt för fyra egna läkemedel: insulin, heparin, Aminosol och Intralipid. Fettet, som avlägsnades vid reningen av bukspottkörtlarna från slakthusen för extraktion av insulin, togs till vara och hydrolyserades med lut. Den såpliknande produkten användes sedan som rengöringsmedel.

För att förlänga durationen av insulin tillsattes proteinet protamin. Det senare framställdes på Torsgatan ur strömmingsmjölke, ursprungligen från inköpt strömming. Den rensade strömmingen kastades inte utan såldes till personalen.

Ytterligare ett exempel på återvinning visade ”fru Törnquist”, tidigare laboratorieassistent (= biomedicinsk analytiker) hos den nobelprisförtjänte flyktingen från Kökar (del av Ålands skärgård) Erik Jorpes. Efter bestämning av klorhalter genom fällning med silvernitrat återvann hon silvret och lät av det bland annat göra vackra skospännen.

Själv var jag en del av den beskrivna traditionen under min doktorandtid på farmakognosin i början av 1970-talet.

De diterpenderivat som extraherades ur barken på det afrikanska jätteträdet Erythrophleum suaveolens provades för sin positivt inotropa effekt på papillarmuskel från kaninhjärta.

Sedan hjärtat tagits ur och muskeln preparerats flådde den skickliga laboratorieassistenten Cilly Stolt, som också arbetat för Jorpes, kaninen som jag tog hem till middagsmat.

Mitt sista exempel på sparsamhetens filosofi är från mitt år som rådgivare i läkemedelsfrågor till hälsoministeriet i Vietnam 1985. De plastpåsar, som vi på campen slängde i soporna, togs om hand av vietnameserna, tvättades och torkades på klädstreck.

De ca 30 procent av inköpta matvaror som för närvarande i Sverige blir matavfall utgör till viss del råvara för framställning av biogas. Hanteringen är omständlig och därmed dyr och kan bara fortgå med skattesubventioner. Försök görs för att få ut andra råvaror ur avfallet.

Bäst vore givetvis att minska matslöseriet. Naturvårdsverkets första generaldirektör, Valfrid Paulsson, föreslog att elda upp soporna till fjärrvärme. Den senare är ju numera så utbyggd att sopor måste importeras från Norge.

Anders Cronlund