Följ Svensk Farmacis nyhetsbrev

Prenumerera och få de senaste nyheterna.
Följ oss på
FacebookTwitterRSS

Summerar och blickar framåt

24 november 2014
FÖRBUNDSBLOGGEN: Mycket positivt har skett, men möjligheterna till samarbete blev färre än vad han hoppats. Läs avgående ordförande Thony Björks avskedstal från förra veckans fullmäktigemöte, där han summerar sina fyra år på förbundet och blickar framåt.

Varmt välkomna till 2014 års fullmäktigemöte i Sveriges Farmaceuter!

Det har redan gått två år sedan förra fullmäktige och vi har en diger agenda med uppgifter som vi skall ha löst innan lunch i morgon.

Vi har att fatta beslut om ny styrelse och om de uppdrag som styrelsen erhöll förra året i det Rådsmöte vi då hade. Jag är övertygad om att det skall gå bra.

Det är nu fyra år sedan jag tillträdde som ordförande för dåvarande Sveriges Farmacevtförbund.

Det statliga apoteksmonopolet hade precis avskaffats och nya apoteksaktörer trädde in på banan.

Svensk life science industri var återigen på gång att omdanas och Astra Zeneca planerade neddragningar av verksamheten i Sverige både i Lund och i Södertälje.

Det fanns också en intern turbulens i förbundet som en följd av förbundets ekonomiska läge efter de stora insatser på att avskaffa apoteksmonopolet och att starta en egenföretagarverksamhet på apoteksområdet som gjordes i samband med avmonopoliseringen.

När allt detta skedde såg jag som en utmaning och en nödvändighet att arbeta för att SACO-förbundet Sveriges Farmacevtförbund fortsatt skulle stå starkt i såväl fackliga som professionella frågor.

Jag kunde också se att de nya apoteksägarna och den nya Apoteksföreningen inte skulle stå upp och kunna företräda professionen.

Apotekarsocieteten hade sedan flera år öppnat sitt medlemskap för alla med intresse för läkemedel och kunde inte heller företräda och försvara professionen.

Det var nödvändigt för förbundet att ta en ny roll och det kändes för mig som en utmanande uppgift att ta tag i.

Mycket har hänt sedan 2010 och vi återkommer senare under fullmäktigemötet till en del av detta, men låt mig bara nämna några saker som skett under de senaste fyra åren och som jag känner tillfredsställelse över:

• Vi har bytt namn till Sveriges Farmaceuter, för att bland annat tydliggöra att det är vi som fackligt och professionellt representerar apotekare och receptarier i Sverige.

• Vi har rekryterat en ny förbundsdirektör som också är farmaceut, leg apotekaren Kristina Niemi, som på ett alldeles förtjänstfullt sätt förändrat kansliets kompetenssammansättning och arbetssätt.

• Vi har antagit en Nollvision för Läkemedelsrelaterade problem, ett rättesnöre för våra aktiviteter och insatser men också för vår externa kommunikation.

• Vi har konsekvent arbetat med att räta upp ekonomin som lämnade mycket övrigt att önska. Vi har bland annat lagt om kapitalförvaltningen, minskat våra lån och hyrt ut en del av den yta kansliet disponerar i det gemensamägda huset på Vasagatan 48 i Stockholm.

• Vi har satsat på att införa ett frivilligsystem för kompetensutveckling, FOKUS, som nu börjar få fart och som syftar till att visa att vi som profession tar allvarligt på kompetensfrågorna men ger också medlemmarna en möjlighet att med arbetsgivarna diskutera satsningar på kompetensutveckling.

Men vad har vi inte lyckats lika bra med då?

Ja, jag hade som en ambition att söka närmare samarbete med flera av våra intressenter. Vi har haft gemensamma satsningar med bland andra Apotekarsocieteten, Sveriges Apoteksförening och Naturvetarna, men inte i den omfattning jag kanske lite väl optimistisk trodde var möjligt.

Jag tror fortsatt att det finns förutsättningar för djupare samarbete och jag tror också att vi ömsesidigt kan vinna på fördjupat samarbete. Vi är ett litet förbund och vi behöver fortsätta och utveckla samarbetet inom SACO-gruppen. En del aktiviteter har gjorts i samarbete med SACO eller enskilda SACO-förbund, men jag tror att vi måste göra mer.

Kanske måste vi överväga att gå den väg som man gjort i Danmark, där Pharmadanmark organiserar samtliga akademiker verksamma inom läkemedelsområdet, inte bara farmaceuter.

Det ger en större rekryteringsbas, men det stör givetvis också relationerna med andra SACO-förbund verksamma inom området, så man måste hitta en gemensam lösning som alla kan känna sig nöjda med.

Hur har då läget för apotekare och receptarier förändrats de senaste åren och vad står vi inför för utmaningar?

Det största som hänt professionen i modern tid är avskaffandet av det statliga apoteksmonopolet. Omdaningen av apotekssystemet fortgår alltjämt och kommer så att göra ett antal år ytterligare. Förändringen har medfört en hel ny spelplan för majoriteten av apotekare och receptarier, eftersom apotek är det enskilt största arbetsområdet. Effekterna för apotekare och receptarier ser lite olika ut i olika delar av landet.

På en del håll i framför allt glesbygd har man inte upplevt någon större förändring annat än att man kanske fått en ny skylt över dörren, nya rockar och ny skyltning.

På andra håll, kanske framför allt i storstad har man upplevt en allt hårdare konkurrens och också brist på farmaceuter.

Men sammantaget har avmonopoliseringen inneburit en mångfald av arbetsgivare, en bra löneutveckling generellt sett, framför allt om man bytt arbetsgivare och tagit på sig större ansvar, och det har inneburit ökade möjlighet att starta eget. Det var de förändringar förbundet önskade se när man 2007-2009 hårt drev frågan om att upphäva statens ensamrätt till apoteksverksamhet.

Förändringen på apoteksområdet har också inneburit att fler farmaceuter erhållit möjligheten att arbeta i myndigheter och i vården.
Såväl Läkemedelsverket som Tandvårds-och Läkemedels-förmånsverket har idag ett flertal farmaceuter och inom landstingen arbetar idag flera hundra apotekare och receptarier. Det är en utveckling som jag tycker är mycket positiv. Den farmaceutiska kompetensen efterfrågas och uppskattas på ett bredare arbetsfält än tidigare.

Men samtidigt upplever många i den omreglerade apoteksverksamheten att man inte får utrymme att använda och utveckla sin kompetens på det sätt man skulle önska. Man mäts och utvärderas på helt andra saker än hur man kan bidra till att förbättra läkemedelsanvändningen.

I spåret av att runt 350 nya apotek har etablerats med i stort sett samma receptvolymer som innan, att stora volymer av receptfria läkemedel nu finns utanför apotek och med en ur ett samhällsekonomiskt perspektiv sett mycket lyckad generikautbytesreform, har de krassa ekonomiska förutsättningarna för apoteksverksamheten drastiskt ändrats.

För att klara av att finansiera den utbyggnad av antal apotek som skett och som fått till följd kraftigt ökad tillgång till apotek, egenvård och handelsvaror, har otvivelaktigt fokus tvingats förskjutas till att sälja mer av allt som kan erbjudas utanför det som är förskrivna läkemedel eller egenvårdsläkemedel.

Apotekens berättigande och absoluta kärnverksamhet är utlämning av och rådgivning kring receptläkemedel. Det är därför av oerhörd strategisk betydelse att apoteken utvecklar kärnaffären och tjänster knutna till den.

Beställning och handel med receptläkemedel kommer att ta helt andra vägar i framtiden och vill vi behålla ett apoteksnät, vilket jag anser att det finns anledning ur ett folkhälsoperspektiv att göra, så måste apotekskedjorna inse att det inte räcker med att sälja tvål, solkräm, hälsodrycker och choklad.

Den förra regeringens satsning på en nationell läkemedelsstrategi innehöll från början inte heller något om farmaceuter och apotek, trots att vi talar om en läkemedelsstrategi.

Tillsammans med Apoteksföreningen fick vi in ett antal projekt där professionen farmaceuter och apotek kom med, till exempel läkemedelsgenomgångar för äldre, strukturerade läkemedelssamtal på apotek och kvalitetsindikatorer på apotek.

Det är en bra början och jag hoppas och tror att den nya regeringen fortsätter att prioritera de satsningar som tas upp i strategin.

Arbetet har på ett förtjänstfullt sätt letts av Läkemedelsverket genom CBL-kansliet och en av de stora vinsterna har varit att man genom CBL-rådet skapat ett gemensamt dialogforum där alla intressenter kan komma till tals.

En annan knäckfråga som vi arbetet mycket med är implementeringen av det nya yrkeskvalifikationsdirektivet, som i sig ställt en massa frågor på sin spets. I samband med implementeringen skall varje medlemsland lista och motivera vilka yrken man har särskilda krav för och motivera detta.

I det spåret har två frågor väckts. Den ena är receptarier, en yrkeskategori som ju bara finns i Sverige, Norge och Finland. Sverige och Finland, som är EU-medlemmar, måste motivera varför man har legitimationskrav på dessa två yrken som inte finns i EU i övrigt och som därför heller inte omfattas yrkeskvalifikationsdirektivet.

Den andra frågan som väckts är hur vi i Sverige kan ha två legitimationer, apotekare och receptarier, med exakt samma behörigheter.

Vi vet dessutom att vi redan haft problem med Socialstyrelsens syn på hur man skall hantera ansökningar av receptarielegitimation från sökande från annat land. Det faktum att både danska farmakonomer och tyska apotekstekniker erhållit receptarielegitimation har föranlett oss att anmäla Socialstyrelsen till justitieombudsmannen, dessvärre utan framgång. Men vi får inte ge upp.

Inom svensk life science-industri har det under de fyra åren också skett stora förändringar inte minst av betydelse för oss farmaceuter.

Här har det traditionellt funnits en mångfald av arbetsgivare och det har skett en fortlöpande konsolidering. Men det som skett på senare år är en utflyttning av FoU med stora konsekvenser för kanske framför allt apotekare och disputerade farmaceuter.

Det har också fått stora konsekvenser för möjligheterna för ett fruktbart utbyte mellan akademi och industri. Den förra regeringen, och även den nya regeringen, har uttalat vikten av att vidmakthålla en livaktig life science-industri i Sverige, men några konkreta framsteg för att ändra på utvecklingen kan vi egentligen inte se ännu.

Vad blir då våra utmaningar på några års sikt?

Ja inom industrin tror jag trots allt på att ett stort antal små innovativa företag inom life science och inom hela läkemedels- och hälso- och sjukvårdssektorn, med rätt stöd från regeringen, kan få förutsättningar att utvecklas.

Här kommer ett behov av farmaceutisk kompetens att finnas och man kan därigenom komma att vara intressanta arbetsgivare för apotekare och receptarier.

Jag tror inte att vi kan återfå de stora forskningsenheter som den internationella läkemedelsindustrin nu flyttat ut.

Apoteksmarknaden kommer, som jag sagt tidigare, att fortsätta att konsolideras och vi kommer att få mer industriella ägare, det vill säga ägare som har läkemedelsförsörjning som sitt huvudintresse.

Det är en bra utveckling som ger förutsättningar för att apoteken åter kan ta en roll i hälso- och sjukvården. Men det krävs att man inser varför man finns där. Att fortsätta konkurrera med annan detaljhandel är strategiskt fel.

För förbundet är medlemsrekrytering, lokalnärvaro och samarbeten med andra intressenter viktiga framgångsfaktorer och jag önskar den kommande förbundsordföranden, styrelsen och ledningen lycka till med de utmaningarna. Tack!

Thony Björk

Detta är ett blogginlägg. Det betyder att inläggets innehåll är skribentens egna uppfattningar.

Kommentera

För kommentarer och debatt kring artiklarna hänvisar vi från och med 2018-09-14 till vår Facebooksida.

För Svensk Farmacis kommentarfunktion gäller lagen om elektroniska anslagstavlor. Som skribent ansvarar du själv för innehållet. Kommentarerna granskas löpande. Språket ska vara vårdat. Personangrepp och nedsättande omdömen om kön, religion, etnicitet, sexuell läggning samt helt irrelevanta eller kommersiella budskap accepteras inte. Inlägg som inte uppfyller reglerna kan komma att raderas helt eller delvis. Om du tycker att ett inlägg inte uppfyller dessa regler - anmäl gärna kommentaren till redaktionen.