“Vi farmaceuter ses som siffror och procenttecken av ledningen”

Det behövs någon som vågar säga sanningen. Hur verkligheten för en öppenvårdsfarmaceut faktiskt ser ut. I debattartikeln kommer arbetsmiljö, arbetsbörda och lönesättning avhandlas. Tonen kan uppfattas som barsk, girig och bitter men detta är inte min avsikt. Det är helt enkelt min sanning.

Vi börjar lätt. Gemensamt för både apotekare och receptarier är att de är legitimationsyrken. Flertalet lagar och stadgar måste följas och upprätthållas på daglig basis. Av regeringen har de svenska apoteken tilldelats ett grunduppdrag som kan sammanfattas trefaldigt. Att tillhandahålla läkemedel, att ge professionell och individuellt anpassad läkemedelsinformation samt informera kring generikautbytet.

Sveriges Farmaceuter är det nationella fackförbundet för farmaceuter i Sverige. År 2017 lät de utföra en utredning kring arbetsmiljön som presenterades i en rapport. I rapporten framkom att 73 procent av de tillfrågade farmaceuterna upplevde arbetsbelastningen som något hög eller mycket hög, vilket i sin tur är tätt kopplat till stress och press. Hela 68 procent rapporterade att de upplevde stress i ganska eller mycket hög grad. Den här statistiken är fem år gammal, men det skulle inte förvåna mig om siffrorna stigit. Att det inte finns några marginaler i schemat och bemanning märks tydligt vid sjukdom, VAB och föräldraledighet framförallt hos de mindre apoteken. Det är alltid på gränsen till underbemanning.

Farmaceuternas ständiga arbete under tidspress och resursbegränsningar är sorgliga faktum. Det är svårt att orka med det totala arbete som lokal och central ledning förväntar och anser sig ska hinnas med. Det kan röra sig om inventering, hållbarhet, damning, returhantering, licenshantering, frontning, revidering av egenvårdsmoduler, kampanjbyte, reklamation, lageroptimering etc. Många av dessa ”bakomuppgifter” får lämnas halvfärdiga åt sidan. Den allvarligaste konsekvensen uppstår när tidsbrist, stress och försäljningskrav stjäl fokus och tid från vårt faktiska samhällsuppdrag, nämligen den fullständiga farmaceutiska rådgivningen. Faktum är att 36 procent av farmaceuterna i ovan nämnda rapport angav att försäljningskraven på handelsvaror och egenvårdsvaror i ganska eller mycket stor utsträckning inverkade negativt på kvaliteten vid läkemedelsexpedition och farmaceutisk rådgivning.

Allt ska mätas i siffror. Det är ilsket rött blinkande kötids-displayer med kötider som ska minimeras. Det är helt uppenbart att regionchefer, apotekschefer och huvudkontoret ser oss farmaceuter som siffror och procenttecken. Vet regionchefer och ”bemanningscontrollers” vad farmaceutisk omsorg är? Vet de vad patientsäkerhet är? Är central ledning medvetna om problematiken med vinstdrivande företag som samtidigt har ett samhällsuppdrag? Tyvärr är vi farmaceuter produktivitetsmått, vägd volym och säljtävlingens röda staplar. Vi är antal varor per kund och snittförsäljning på egna märkesvaror. I alla led ska det tjänas eller sparas pengar. Det kan röra sig om lunchraster som blir matuppehåll och därmed reducerade möjligheter till rast. Vi är minustimmar och kvoter som ska fyllas. Det ska hela tiden bli bättre och bättre, snabbare och snabbare. Aldrig får man känna att det man gör är tillräckligt bra. Vi är löner som ”måste” betalas ut. Områdeschefen kom häromsistens förbi och hälsade ”fina staplar ni haft det senaste” och syftade på kampanjförsäljning av solprodukter. Inte fina medarbetare eller fint samarbete – utan “fina staplar”. Även Sandra Jonsson, ordförande i Sveriges Farmaceuter, har tagit ton kring farmaceuters arbetsmiljö i sin artikel Farmaceuternas lojalitet utnyttjas i Dagens Medicin.

Som studenthandledare för både apotekar- och receptariestudenter sedan flera år tillbaka är jag i kontinuerlig kontakt med grundutbildning, föreläsare och studenter. De senaste åren har studenterna berättat att de redan under praktikperioden haft föreläsare som informerar att de ska ”förvänta och förbereda sig på att deras framtida yrke innefattar att ha en fot i farmaceutiska världen och den andra i detaljhandeln”. Detta attitydskifte hos universiteten finner jag mycket olyckligt.

Det för mig osökt in på dagens ekonomiska modell för öppenvårdsapoteken, som grovt kan förklaras enligt följande; Ju högre omsättning på egenvårdsförsäljning, ju oftare apoteket ”klarar budget”, ju bättre socioekonomiskt och geografiskt läge apoteken har, ju fler säljtävlingar apoteken vinner desto högre pengasummor får apoteken att fördela på löneökning och bonusar. Begrunda vilka implikationer detta får, till exempel i sammanhang relaterade till prestationsutvärdering och lönesättning.

Enligt löneavtalet som är framtaget av Sveriges Farmaceuter i samråd med Svensk Handels avtal Apoteksanställda (”apotekskedjorna”) ska lönesättning vara individuellt anpassad, objektiv, sifferlös och baseras på sju framtagna lönekriterier. Dessa lyder som följer;

• förmåga att leda andra
• verksamhetens krav
• individuell kompetens
• arbetsuppgifternas innehåll, svårighetsgrad och ansvar
• uppnådda resultat jämförda med uppsatta mål
• förmåga att utveckla verksamheten
• kompetens att kunna ge rådgivning utifrån kundens individuella behov och säkerställande att kund kan använda sitt läkemedel på rätt sätt.

Till nyutexaminerade farmaceuter eller till er kollegor som inte har full koll på era villkor, låt mig vara tydlig. Lönen skall baseras på de lönekriterier som är framförhandlade i löneavtalet. Det är dessa kriterier man ska förhålla sig till. Däremot är det inte ovanligt att arbetsgivaren avsätter en ”pott” för löneökningar, men då avtalet är sifferlöst och individuellt anpassat är ”potten” inte ett hållbart argument från arbetsgivarens sida att hålla tillbaka löneökningar. Denna fakta kan verifieras om ni vänder er till era fackliga regionombud.

Sanningen blir att oavsett hur mycket vi medarbetare bidrar med riskförebyggande åtgärder, kvalitetsarbete och patientsäkerhet, oavsett farmaceutisk rådgivning och farmaceutisk kompetensbreddning, oavsett hur mycket vi farmaceuter försöker implementera arbetsmiljöåtgärder, psykosociala såväl som fysiska, oavsett hur ofta man ställer upp vid VAB eller sjukdom och oavsett hur mycket vi utnyttjas vad gäller utlåningar och snabba schemaändringar, som vi accepterar för att bli sedda som lagspelare så spelar det ingen roll eftersom de helt enkelt inte är direkt pengainbringande åtgärder. Jag menar att tidigare nämnda aspekter är viktiga nycklar för att klara av vårt samhällsuppdrag, något som merparten av Sveriges apotekare och receptarier säkerligen håller med mig om.

Som om det inte kunde bli mer uppenbart, yttrar apotekschefen meningen ”[…]tyvärr bidrar inte kvalitetsarbete till att dra in pengar till kassorna” till apotekets LMA som anledning till varför LMA inte får mer i lönepåslag. Läs det igen. Låt det få sjunka in. Är detta en freudiansk felsägning utan dess like?

Ovan uttalande från apotekschefen avslöjar det man som farmaceut länge har anat, men som man inte riktigt vågat tro på skulle vara sant. Det vill säga, de enda aspekter som i slutändan har betydelse för lokal och central ledning är merförsäljning, säljtävlingsvinster, kampanjförsäljning samt de återkommande produktivitetsmåtten.

Går man som medarbetare gång på gång systematiskt igenom samtliga lönesättningsprinciper och visar med objektiva och välgrundade exempel på hur man på daglig basis bidragit till verksamheten, borde man då inte bli tagen på allvar när man påvisar rätt till löneökning? Borde man inte få slippa inövade floskler till svar från central ledning?

För vem som helst är detta huvudingredienser för hur ett missnöje börjar gro i ens bakhuvud. Gör man bra ifrån sig, anstränger sig extra och tar sig an lokala ansvarsroller ska och bör det premieras ekonomiskt. En högpresterande medarbetare ska inte behöva nöja sig med en lön som är under medel, eller ännu värre – vara gravt underbetald. Risken med detta är att medarbetaren tillslut känner sig underskattad och nedprioriterad. Missnöjet växer.

Motivation och arbetsglädje tryter. När släkt och vänner frågar hur det är att vara farmaceut på öppenvårdsapotek smärtar det i mig att svaret blir ”överutnyttjad och underbetald”. Lönen är tyvärr alldeles för låg i förhållande till vad yrket faktiskt innebär i form av ansvar, belastning och utbildningsnivå.

När man som medarbetare på ett korrekt och rättvist sätt begär den lön som man gjort sig förtjänt av, svarar både fackliga förbund och arbetsgivare att uppsägning eller arbetsgivarbyte är normen för att få upp lönen. Är jag naiv eller oerfaren som inte riktigt ser logiken i detta? Egentligen gynnas varken arbetsgivare eller enskilde medarbetaren eftersom man förlorar kompetens och behöver investera i nyrekrytering. För mig bör normen vara att man som arbetsgivare vill ha kvar en kompetent, patientsäker och kvalitetsmedveten farmaceut. Slutsatsen jag till sist drar av detta är att apotekskedjornas centrala ledningar tyvärr inte är intresserade av kvalitet eller att stärka och nyttja öppenvårdsfarmacin. De är inte intresserade av att värna om deras farmaceuter.

Det här är min sanning. Vilken är din?

Utarbetad apotekare

Läs mer >> Att kringgå kollektivavtalet skapar dåliga arbetsplatser