“Lägg rollen åt sidan – våga vara människan du är”

Det var många kunder, och antalet ökade. I massan fångade en kvinna min uppmärksamhet. Hon väntade tålmodigt på sin tur, lugn och stilla, alldeles för stilla, stirrandes på nummerlappen i händerna. Jag behövde vända tillbaka mitt fokus till den expedition jag höll på med. Jag hade varken tiden eller möjligheten att läsa av mer, att analysera ytterligare. Jag fortsatte arbeta, och det trycktes för fullt. Då och då höjde jag blicken för att titta till henne, fortfarande alldeles för stilla. En stund senare var nästa på tur, hon kom fram.

Det flöt på som det skulle, men något tyngde på stämningen. Hon skulle hämta till barnet, sitt lilla barn. Jag ställde mina frågor, och hon svarade lugnt. Kvinnan följde mig med blicken och iakttog varje rörelse. Jag hämtade förpackningarna och lade dem på bordet. Då sprack det; ögonen kunde inte hålla kvar alla tårar. De rann. I tystnad. Inte ett enda ljud. Ögonen blev blodröda. Det svaldes, och flera försök för att andas ordentligt gjordes i hopp om att lugna sig. Det brast. Jag var inte redo för det här. Jag fick en klump i halsen, och försökte hålla tillbaka mina egna tårar. Jag måste hålla mig sansad, tänkte jag. Jag måste vara professionell. Men vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Hur ska jag trösta?

Läkemedelsförpackningarna fick ligga kvar på bordet en stund, och samtalet om dessa fick vänta. Hennes tårar rann, ut från ögonen, ner på kinderna, och vidare tills de slutligen landade någonstans där. Det var alldeles för många tårar för att hinna torka dem alla. ”Förlåt… jag har lyckats hålla mig så bra hittills, men när jag såg dig hämta dem, insåg jag att det nu är på riktigt” lyckades hon få ut ur sig mellan de ljudlösa hickningarna. 

Mina ögon kunde inte rymma alla tårar, men ändå lyckades ögonlocken strängt och bestämt krama om ögonen och dess tårar för att trycka tillbaka dem innan de rann ut. Jag kände en lättnad, jag fick kontroll över dem. Trots att jag egentligen ville göra det motsatta, släppa ut dem fritt, lämna min plats och gå ut till henne för att gråta tillsammans. Det här möter vi ofta, det är inget nytt, inget märkvärdigt. Det var inte första gången jag träffade på en ledsen kund, en gråtande kund, men det här kändes annorlunda. Kvinnans sorg och smärta var för djup och stor för att inte beröras, för djup och stor för att inte släppa det helt och hållet.

Reflektionstiden kom, på vägen hem. Jag tänkte på henne extra mycket, på det som hade hänt och hur jag agerade. Trots känslorna, och det sorgliga, var jag glad över att hon någonstans där kunde släppa ut en liten del av det som tyngde på hjärtat, och att jag fick vara med och dela det. Där på apoteket, bland flera andra människor, ståendes framför disken, vid bordet där förpackningarna låg.

Finns det något facit på hur man ska agera, reagera? Finns det rätt och fel? Hur skulle jag reagera om jag inte var på min arbetsplats? Om jag inte var bakom recepturdisken och andra sidan bordet? Kanske skulle tårarna ha lämnat mina ögon samma sekund, och runnit ut utan stopp. Vi kanske skulle ha kramats och hickat tillsammans en lång, lång stund.

Ibland kanske vi behöver lägga allt åt sidan – vår roll, vår professionalitet, väntetiderna, läkemedlen och bara vara människor. Medmänniskor. Ännu en gång påmindes jag om hur viktigt och nödvändigt vårt jobb är. Ännu en gång påmindes jag om varför jag fortsätter, och ännu en gång påmindes jag om att jag vill lära och göra mer. Trots många tuffa dagar kan jag inte låta bli att glädjas över det vi gör.