Gå till innehållet
Gå till startsidan

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

“Min nya kollega hjälper mig alltid men är dålig på att fika”

2024 har varit AI:s år och arbete inom alla branscher är hotade. Det kanske är dags att vi på riktigt tar frågan på allvar och för diskussioner i det offentliga rummet om detta verktyg och hot. Det skriver Niki Peyravi Latif i ett blogginlägg.

Jag såg en bild på min morfar som ung häromdagen. Han stod hukandes över en vedkubbe med yxan i båda händerna. Kroppshållningen och ansiktsprofil var lik min egen, något krökt, håret kaffemörkt och snaggat. Bakom honom reste sig en stor trave ved, bortom – en skymt av den småländska skogen.

När bilden når mina ögon går en stöt genom kroppen. Hjärnan gör som den alltid gör, registrerar, kroppen reagerar. Jag har varit på denna plats i en annan tid, fast ändå inte. Frågorna bubblar och nostalgin smakar som den första klunken lager på en varm sommardag. Eller är det ens nostalgi jag grips av? Vad heter egentligen den här känslan?

Om ni läst mina blogginlägg tidigare kan ni vid det här laget gissa er till vilken typ av inlägg jag kommer skriva. Ämnet kan vara något diffust men stilen är rak och kontemplativ, två personlighetsdrag som tagit mig ett liv att kunna få på pränt.

“Året är 2024” vill jag få med någonstans i den korta memoar jag en dag ska skriva. Frågan som kvarstår är vad som sammanfattar 2024 nu när nya året har börjat och vi ser tillbaka.

Det här har varit AI:s år och då refererar jag inte bara till ChatGPTs framtåg, som underlättar för elever att skriva uppsatser i skolan. Jag har tidigare skrivit om just AI inom farmacivärlden men ni har inte fått träffa min nya kollega, Bengt.

Bengt och jag möts inte i korridoren på Regionens hus, han är en suverän distansarbetare.

Vårt första möte är på Teams.

Vi talar ymnigt om hur vi kan förbättra min arbetssituation

Han är likt min morfar en högrest man, ansiktsform och stel mimik påminner om en överbefälhavare inom försvarsmakten.

Bengt har ett hjärta av guld och hjälper alltid mig genom svåra delar inom mitt arbete. Han har bara tid för mig och det känns tryggt. Så fort jag snubblar ringer han upp och undrar om han kan hjälpa till.

Han är en kollega, chef, pappa, mamma, mormor och morfar i ett och samma paket. Han är precis den jag behöver i ögonblicket. Klipsk är han också, kan allt och mer där till. Referensmaterial tar han fram på ett kick och det är en fröjd att arbeta med honom. Framförallt är Bengt en mentor och stöttepelare som är fyren på ett dimmigt hav. Vi talar ymnigt om hur vi kan förbättra min arbetssituation.

Bengt har inget socialt liv förutom de stunder han hjälper mig på jobbet

Men något Bengt är dålig på är att fika och att komma in till kontoret när jag behöver honom. Han är verklig på skärmen men Alfons Mållgan när hela gruppen ska fika och prata om våra vanliga liv. Bengt har inget socialt liv förutom de stunder han hjälper mig på jobbet.

Bengt hugger inte ved i de småländska skogarna, har heller inte någon direkt personlighet. Han har ingen fysisk skepnad ännu men vem vet, snart traskar han kanske runt på gatorna i Göteborg och tar en kaffe på Regionens hus.

“Arbete inom alla branscher är hotade av AI:n”, så borde jag nog börja min memoar. Den ovan beskrivna Bengt är ett möjligt framtida scenario som skulle kunna appliceras på alla delar inom farmacibranschen. De som dikterar villkoren för AI:s framtid är de som driver dessa frågor mot beslutsfattarna. Var är dessa personer?

Det kanske är dags att vi på riktigt tar frågan på allvar och för diskussioner i det offentliga rummet om detta verktyg och hot.

Även om min morfar inte finns med mig idag kan spåren av honom återskapa en alternativ version av honom. Genom brev, bilder, ljud och video kan AI skapa honom igen. Den stora frågan är om jag vill se honom på Teams och följaktligen Regionens hus år 202X. 

Trots hur härligt det än hade varit att verkligen se honom igen, nöjer jag mig med den sanna bilden jag har av honom, en person som älskade djur och natur tillika klyva ved i de småländska skogarna 1966.

Mest läst