”Ni drar ned på vår statistik, ni begränsar våra möjligheter”

Jag hade hoppats på en förändring, en förbättring, men så blev inte fallet. Vi avslutade året med rapporter om hur apotekspersonalen tillhörde de yrkesgrupper som har hög stressrelaterad sjukfrånvaro, att risken för att drabbas av psykisk ohälsa är stor och att det inte lönar sig ekonomiskt att utbilda sig till receptarie. Trots att tidigare rapporter visat samma resultat, trots att jag redan från början kände till situationen, kunde jag inte låta bli att känna besvikelse och upprördhet. Det är fortfarande inte lönsamt att utbilda sig till receptarie! Trots det extremt viktiga arbetet, trots bristen på personal, trots utbildningen.

Jag tänkte på det som stod och fastnade vid vissa ord och meningar: ”kvinnodominerat” ”låg lön”, ”inte lönsamt” ” kvinnor stod för 79 procent av de stressrelaterade sjukfallen.” ”mammor”” arbetsmiljö som framkallar psykisk ohälsa”.

Jag mindes en dialog jag hade med några kollegor. Vi behövde hjälp, en kollega från ett annat apotek ryckte in. Ung, manlig farmaceut. Så fort ett tillfälle gavs pratade vi jobb, roller och löner på apotek.

”Ni drar ner på vår statistik, ni begränsar våra möjligheter” sa han irriterat, när löner på apotek togs upp. Ursäkta? Hörde jag rätt? Jag kollade på min andra kollega för att fånga hennes reaktion. Hon hörde samma sak, jag såg det. Drar vi ner på lönestatistiken? Varför, och hur gör vi det? Jag blev synligt upprörd, nästan irriterad över det han sagt. Han verkar vara helt ute och cyklar. Hur har hans löneförhandlingar sett ut? Och varför skulle ansvaret för det ligga på oss. Mina känslor varade inte länge, någonstans inombords höll en del av mig med honom! Trots allt var jag ju medveten om att det skilde sig flera tusenlappar mellan mig och de få kursare som jobbar på apotek, mellan mig och den manliga kollegan. Men jag var för envis för att avsluta där, för envis för att ge upp utan att framföra min synpunkt.

Vi pratade vidare om det. Jag och min kollega försökte få honom att förstå, att se saken utifrån ett annat perspektiv. Min kollega försökte förklara att vi också begär högre löner, att vi också försöker, att vi inte heller gillar löneläget och att vi är medvetna om att vi förtjänar mer.

Allt vi sa verkade gå in genom ena örat och raka vägen ut genom det andra. Han förklarade att vi borde lämna, att det finns hundra andra ställen som gärna anställer oss, med bättre löner. Att vi ska begära högre! Säger de nej, då är det bara att säga nej tillbaka och gå vidare. ”Vänd dem ryggen och titta inte tillbaka. De förtjänar inte er, de är inte värda er om de inte värdesätter er, ert arbete, er kunskap och kompetens.” Han var inte helt ute och cyklade, tvärt om, kanske var det jag som gjorde det. Mitt ego var nog alldeles för stort för att ge upp, för att hålla med honom fullständigt. Jag gav mig inte. Jag försökte förklara igen, få kollegan att förstå att det inte är svart eller vitt. Att lönen är mycket viktig, men inte viktigast- i alla fall inte just nu.

”Varför är du kvar, vad får dig att stanna?” Jag tänkte inte en sekund, jag hade redan svaret. Jag gör något jag brinner för. Det är givande och tillfredsställande. Jag känner att jag gör något meningsfullt och jag är stolt över det jag gör varje dag. Det är något jag vill fortsätta med, jag vill utvecklas och jag vill lära mig mer. För att göra det behöver jag kompromissa, och det är lönen som behöver kompromissas med i mitt fall, och kanske många andras. Jag gör det medvetet, och det är inget jag ångrar, inte just nu i alla fall. Visst känner jag att jag förtjänar mer, men för tillfället får jag tillbaka på ett annat sätt. Jag trivs, jag tycker om det jag gör och jag har fått möjligheten att utvecklas inom ett område jag brinner för. Är det då inte tillräckligt för att stanna?

När jag svarade blev det tyst. Som om det jag sa var en bekräftelse på det han hade sagt innan. Som om det jag sa var en bekräftelse på att han hade rätt. Som om jag var en av dem som bidrog till den dåliga lönestatistiken! Som om det jag sa var anledningen till att hans löneutveckling var begränsad. Kanske är jag en av dem…jag är en av dem.

Efter samtalet tänkte jag på det en kort stund, grubblade över att det inte var helt rättvist, sedan lade jag det åt sidan och gick vidare. Fortsatte mitt arbete och dagarna gick. Det flöt på som vanligt tills jag läste om att det fortfarande inte lönar sig ekonomiskt att utbilda sig till receptarie. Jag kände mig lite skyldig, efter allt var jag ju en av dem som bidrog till dessa resultat.

Så här ska det inte fortsatta vara. Vi behöver ta ansvar. Jag behöver ta ansvar! Jag vill inte vara en av dem som drar ned på statistiken. Nu vägrar jag vara en bidragande faktor till att receptarier går back på att utbilda sig. Jag vill inte att nästa livslönerapport ska visa samma resultat. Jag vill att det ska löna sig att utbilda sig till receptarie. Jag vet att vi förtjänar det!