“Att prata läkemedel- det är inte konstigt att det blir fel”

Så har ännu en studie bekräftat det vi redan vet, att patienten inte klarar sitt ansvar för sin egen medicinering. Det leder till felaktig användning av läkemedel, fler inläggningar och läkemedelsrelaterade problem och skador. Troligen kostar det också miljarder i ökade sjukvårdskostnader.

Studien är gjord av Henrik Cam, klinisk apotekare på Akademiska sjukhuset och doktorand vid Uppsala universitet. Den kliniska studien är gjord på Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet och Västmanlands sjukhus i Västerås och fokuserar på när äldre lämnar sjukhuset. Då det ofta gjorts justeringar i läkemedelsbehandlingen, läkemedel tas bort eller läggs till. Kanske även sjukdomsbilden förändrats?

Ett av problemen här är informationen mellan patient och vårdpersonal. Patienten får helt enkelt för lite information, troligen vid fel tidpunkt och under förhållanden som inte gynnar att patienten kan ta till sig informationen. En del information tycks också främst ges skriftligt att ta del av när patienten kommer hem.

Det finns riktlinjer från Socialstyrelsen hur vården ska ge information i samband med att patienten skrivs ut: sjukhusen ska ge patienterna en uppdaterad läkemedelslista och ett utskrivningsmeddelande, som förklarar vad som hänt under sjukhusvistelsen, vilka läkemedelsändringar som gjorts och planerna för uppföljning, allt skrivet på ett enkelt språk. En slutanteckning med liknande sammanfattande information ska också skickas till nästa vårdgivare. Det är också vanligt att läkaren har ett avslutande samtal med patienten innan utskrivningen.

Sen får patienten klara sig själv. Informationen kan också ges vid sängen och i en sal med andra patienter. Äldre kan också höra dåligt eller ha andra förhållanden som gör det svårt för dem att uppfatta informationen. Det är inte konstigt att det blir fel.

Apotekens roll idag är, enligt Lag (2009:366) om handel med läkemedel,att: ”ge sakkunnig och individuellt anpassad information och rådgivning.”

Dessutom:

”tillhandahålla individuell och producentoberoende information och rådgivning om läkemedel, utbyte av läkemedel, läkemedelsanvändning och egenvård till konsumenter samt se till att informationen och rådgivningen endast lämnas av personal med tillräcklig kompetens för uppgiften”

Vi kan konstatera att lagrum och riktlinjer tolkas olika, verkligheten ser annorlunda ut och att en hel del tycks falla mellan stolarna.

Man kan fundera på varför inte mer sker? Är det för mycket annat som anses mer akut? Eller är det detta med att förebyggande åtgärder ses som mindre intressanta? Oavsett, nu går det i alla fall att lägga till ytterligare en utredning som understryker bristen på patienternas förmåga att använda sina läkemedel rätt och att det behövs mer och bättre rådgivning. Apoteken kan givetvis vara en del av detta om förutsättningarna förändras.