“Det är mer av en spargris än en bemanningskris”

Hur går det? frågade jag snabbt när vi möttes vid lådorna. ”Jag är torr i halsen, mina armar är tunga och jag är helt slut…” lyckades min kollega få ut ur sig. Det blev tyst… Vad förväntade jag mig av att ställa en sådan fråga just nu, just den här dagen, den här veckan… just den här månaden!

Ännu en dag skulle vi vara fyra men var bara två, ännu en dag behövde varje person jobba för två, ännu en dag var vi underbemannade och ännu en dag var vi sårbara.

”Blir det bättre om jag går ner i tid?” frågas det tyst då och då. Jag förstår verkligen alla som inte får ihop vardagen när man jobbar heltid på apotek, jag förstår varenda en som har tvingats gå ner i tjänst för att kunna få ihop livet, hälsan, det privata, familj- partner och barn. Det är inte enkelt. Det är inte hållbart. Att jobba heltid på ett underbemannat apotek är som att överleva utan att leva. Och det är precis så jag känner nu, jag hinner bara överleva, inget annat.

Det är översvämning av tankar och känslor, och bland alla dessa ligger vi och flyter, vi varken sjunker till botten och drunknar eller lyckas simma ut och gå vidare. Varför löser det sig inte? Stämmer det som sägs? Är det verkligen så stor brist på farmaceuter? Är det verkligen så pass, att de som finns behöver gå på knäna? Jag har spenderat de senaste månaderna på att tänka, reflektera och till slut kom jag fram till en slutsats.

Nej, det är bara en ursäkt! Just nu tror jag det i alla fall, kanske ändrar jag mig i framtiden. Jag vet att det råder en farmaceutbrist, men jag tror inte att den är så extrem. Inte där jag befinner mig i alla fall, inte där de flesta befinner sig i alla fall. Jag tror att dagens bemanningsproblem grundar sig i annat utöver farmaceutbristen, nämligen spargrisen!

Sedan i början av året har det regelbundet rapporterats om hur bra det går för apoteksverksamheten. Det är höga vinster och växande omsättning. Apoteksbranschen är en succé. Det ser ljust ut. Samtidigt skriker personalen: Det är underbemannat! Vi är för få! Vi behöver hjälp! Men inget händer, som om det inte hörs tillräckligt, som om ingen säger något, som om allt är fridfullt och perfekt. Absolut inget händer, trots alla gröna siffror… trots alla vinster.

Det här gäller inte just fysiska apotek, en stad, en kedja eller ett specifikt apotek. Majoriteten av alla farmaceuter står inför samma utmaningar och hör samma ursäkt: Farmaceutbristen! ”Det är ingen som söker”, ”Det är svårt att rekrytera”. Alla använder samma strategi.  

Vilka ursäkter finns det för att slita på sina anställda, kollegor och medmänniskor? Hur länge ska farmaceutbristen användas som en ursäkt? Och hur länge ska det påverka oss? Det är så märkligt, och hur mycket än jag försöker förstå, lyckas jag inte hela vägen.

Är någon sjuk eller på något sätt frånvarande så ska dennes frånvaro fyllas av någon annan. Platsen ska varken fortsätta vara tom eller fyllas upp av en redan befintlig person. En person ska enbart jobba för en och inte mer! Det blir slitsamt och i längden mycket skadligt. Det vinner ingen på, förutom spargrisen, såklart. Sluta spara och göra vinst på personalens bekostnad. Sluta spara på vår hälsas bekostnad. Förlora inte en bra medarbetare på grund av dålig bemanning och löneökning. Säg inte nej till en potentiell kandidat enbart för att hen kräver en mer rättvis ersättning.

Många av oss som jobbar kvar på underbemannade apotek uppskattar högt tempo och de utmaningar som arbetet ger. Men det får inte vara en ursäkt för att vi ska behöva slita ut oss. Att gilla sitt arbete är en sak, men att det utnyttjas för att spara in på personal är något annat. Att säga ifrån när bemanningen sviker och när man tvingas jobba för två handlar inte om att vara “jobbig” eller “mindre stresstålig”, utan om att stå upp för ett hållbart arbetsliv. Minimal bemanning ska inte få vara det nya normala.

”Ta det lugnt” säger de… ja, säg det till en ensam farmaceut som har hållit sig för att gå på toaletten i timmar, för att det är flera väntade. ”Ta det lugnt” säger de… efter att ha kritiserat kötiden. ”Ta det lugnt” säger de… till en som jobbar i stället för två. ”Ta det lugnt” säger de…  det är lösningen till våra problem. Är då underbemanning en giltig ursäkt vid allvarliga fel? Och vem är den ansvariga, farmaceuten i fråga eller arbetsplatsen?

Är det någonting som inte ska sparas på så är det bemanningen! Att ständigt höra “Det är brist på farmaceuter” som svar till varför, blir till slut tröttsamt, särskilt när det ibland snabbt går att hitta personal om ett lockande erbjudande läggs fram. I dessa fall försvinner bristen helt plötsligt. Och ännu en gång blir det klart att det är mer av en spargris än en bemanningskris.