“Den farmaceutiska omsorgen hade reducerats till en fråga om kundklubbsmedlemskap”

I sommar gjorde jag ett spontant apoteksbesök på orten där vi semestrade. Det är alltid spännande att gå in på ett nytt apotek, känna av stämningen, kolla in kundflödet och titta efter bekanta ansikten bland personalen. Apoteket var inte litet men förutom ett gäng väntade kunder, såg jag till en början ingen personal. Egenvårdskassan var obemannad och en skylt hänvisade kunderna till recepturen. Backar med egenvårdsvaror hade lämnats i staplar på golvet. De två farmaceuterna stod givetvis i recepturen och expedierade kunder.

Jag hittade själv det jag sökte och tog en nummerlapp för att få betala mitt receptfria läkemedel. Egentligen hade jag ingen tid att passa så det gjorde mig inget att vi fick vänta en stund. Under tiden roade min treåring och jag oss med att gå på skattjakt. Det var en lyckad lek och hon hittade både sitt badskum och sin solkräm bland varorna på apotekshyllorna.

När det blev min tur betalade jag för mitt receptfria läkemedel, blippade mitt körkort som svar på frågan om jag var medlem i kundklubben och rafsade ihop mitt inköp för att snabbt lämna plats åt nästa väntande kund. Jag hann notera backarna med ouppackade receptbelagda varor bakom farmaceuten. För ett ögonblick slungades jag tillbaka till mina egna erfarenheter från sommartider på apotek. För mig var det uppenbart att personalen inte hann med sina ansvarsuppgifter.

På vägen hem tänkte jag på besöket och på ett sätt kunde jag förstå varför apotekspersonal ibland betraktas som butikspersonal. Den enda frågan jag fick av farmaceuten var om ett kundklubbsmedlemskap. Inget om huruvida jag hade hittat rätt och/eller valt rätt läkemedel. Inget erbjudande om rådgivning. Det var sorgligt att bevittna hur den farmaceutiska omsorgen hade reducerats till en fråga om kundklubbsmedlemskap. Eftersom läkemedlet jag köpte hade en viss förväxlingsrisk, det finns i olika styrkor, beredningar och förpackningsstorlekar, förväntade jag mig ändå en fråga. Jag visste själv att en enda, kort fråga kunde säkerställa att kunden fick med sig munsönderfallande tabletter istället för suppar till sitt febriga barn. Men jag visste inte hur jag själv hade agerat i samma situation även om jag verkligen hoppas att jag hade frågat något mer.

Några timmar senare fick jag ett mail från apoteket med förfrågan om delta i en kundundersökning. Då jag själv alltid tyckte det var roligt att få ta del av resultatet från dessa kundundersökningar, började jag genast fylla i. Men ganska snart avbröt jag det hela. Vad skulle jag skriva? Och vad skulle det tjäna till att jag rapporterade in att ingen hälsade på mig när jag gick in på apoteket? Att jag inte fick någon fråga eller erbjudande om rådgivning när jag betalade mitt receptfria läkemedel. Skylten i egenvårdskassan och alla backar med oupplockade varor talade sitt eget språk. Personalen hann inte med, de var underbemannade. Jag hade ingen aning om hur länge de hade behövt jobba under sådana omständigheter. På vilket sätt skulle ett dåligt omdöme hjälpa dem? Jag tror ju inte att det skulle resultera i att det fick en extra resurs tilldelad. Och jag tror knappast att känslan av att vara otillräcklig skulle ha en positiv effekt på den farmaceutiska omsorgen och yrkesstoltheten.

Jag var naturligtvis tacksam över att få köpa mitt receptfria läkemedel utan att behöva köra flera mil. Det är kanske det jag borde ha skrivit i kundundersökningen. Tack att ni trots omständigheterna hade öppet. Jag hoppas ni fått den semester ni har önskat beviljad. Jag vet att ni gör ert bästa och jag vet att ni egentligen drivs av den farmaceutiska omsorgen. Varför skulle ni annars komma tillbaka dag efter dag. Omständigheterna på er arbetsplats är inte ert fel. Det är andra som har tagit dåliga beslut och prioriterat fel. Så tack att ni trots det, är lojala mot era kunder och återvänder till er arbetsplats dag efter dag. Och den dagen ni byter bransch, så förstår jag verkligen varför, då jag själv en gång tog beslutet att välja bort apotek som arbetsplats.