“Vi måste börja se apoteken som en bredare resurs inom vården”

För ett par år sedan fick jag frågan från en kollega om att en apotekskedja gärna ville ha förslag på hur man kan utveckla farmaceutiska tjänster på apoteken.

Vid tidpunkten då frågan nådde mig arbetade jag kliniskt och hade svårt att ge något vettigt svar.

Jag blev perplex, nästan skakad över hur lite mina neuroner kopplade, att komma fram till välformulerade idéer. 

Svaret blev ett ryck på axlarna följt av ett standardiserat svar ” jag vet faktiskt inte”. 

Frågan har hemsökt mig flera gånger och under en lång tid. Ju äldre jag blir desto självklara blir svaren. 

Första ordet på lösning som nu når min frontallob är “påbyggnad”. 

Ge mig fem minuter för att vidareutveckla mina tankar, idéer som bevisligen tagit mig flera år att förstå.

När jag tänker på apotekens funktion i samhället brukar jag utgå från ett förenklat pajdiagram. Ni vet, den där figuren som gav en poäng på nationella provet i högstadiet.

Största biten i diagrammet är läkemedelsförsörjning, majoriteten som besöker lämnar oftast med ett eller flera läkemedel. Recept, receptfritt, läkemedel, livsmedel, alla bitar ingår i grunduppdraget. Upprätthålla läkemedelsförsörjning tacklas apoteken med dagligen.

Den andra mindre med ändock viktiga biten är läkemedelshantering och information som ges till kund/patient. Instruktioner på vad/ hur/ när man ska ta sina mediciner. 

Den tredje biten är egenvård, en del som oftast inte når offentliga diskussioner. Troligtvis ser vi egenvården som så självklar i uppdraget att den förbises när vi diskuterar förbättringar på apoteken.

Som ni även märker dockar alla bitar in i varandra och ingen bit står själv på egna ben. 

Förbättringar inom försörjningskedjan har jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Restnoteringar är en ny vardag som försvårar grunduppdragets utförande men som tur är diskuteras frågan på högre nivå. 

Det är viktigt att förstå att dagens klimat och regelverk har sina brister och behöver ses över.

Läkemedelshantering och informationsöverföring mellan vårdgivare har också diskuterats i tidigare inlägg av undertecknad. Mig veterligen har inte frågorna nått någon bredare publik.

Den första instansen man söker sig till vid smärre åkommor brukar vara apoteken. Generellt söker man efter egenvård innan man kontaktar vårdcentralen. 1177 har en mycket viktig roll för att komma till fund vilken instans man söker sig först till. Problemet är att telefonrådgivning har sina styrkor och svagheter. Hänvisningar från 1177 ger däremot patienten en riktning att gå på. Beroende på allvarighetsgrad hänvisas patienten antingen direkt till apoteken, ibland till vårdcentral eller akutmottagning.

Väl på apoteket görs en bedömning av situationen. Det är ingen fördjupad bedömning som baseras på labbdata, vitala parametrar eller status utan  utgår från anamnes. Det är däremot en bedömning som görs för att kunna behandla patienten på plats eller hänvisa vidare till annan instans.

Det är därför viktigt att som farmaceut att ha någon form av lättare kunskap om differentialdiagnoser för egenvårdsbesvär.

Det är i detta skede vi måste börja se apoteken som en bredare resurs inom vården.

Hittar vi vägar att vidareutveckla egenvården kan vinster skördas på längre sikt genom att kunna behandla enklare åkommor på plats eller hänvisa patienten rätt. Vi behöver inte fler som söker akutmottagning/närakuter för simplare åkommor. 

Vad vi behöver är fler vägar för gemene man att kunna behandla åkommor utan att bli en del av den stora vårdapparaten.

Vinster med en ny utformning av egenvården är att understödja primärvården men även att göra apoteken till en attraktiv arbetsplats med tydligare roll för farmaceuten i samhällskedjan. 

Sekundärt får apoteken också en möjlighet att profilera sig på arbetsmarknaden också som vårdaktör.

Det är när vi sätter kontext på den vård som ges som den gör nytta. 

Att därför ta ett blodtrycksprov på apotek och etikettera det som farmaceutisk tjänst är inte ändamålsenligt. 

Vad säger ett högt blodtryck patienten? Hur kan vi kontextuelisera data för patienten? Hur ska man tänka kring egenvård och blodtryck? 

När ska man hänvisa till akutmottagning eller vårdcentral? Hur kan samspelet med vårdcentral bli en del av behandling av patienten?

Kan apoteken bygga upp en struktur med närliggande vårdcentraler för uppföljning av blodtryckskontroller för att frigöra vårdcentralstider?

Det är dessa typer av frågor som behöver svar och här kan apoteken komplettera och förstärka primärvården i det viktiga jobb som redan utförs. Hur ser compliance ut till patientens antihypertensiva behandling? Vad gör vi om vi ser en sviktande behandling på grund av icke compliance och hur återkopplar vi det till behandlande läkare?

För att få till en bredare påbyggnad av dagens icke standardiserade egenvårdsutbildning behövs initiativ från högskolan/universitet. Vi behöver mer specialiserade farmaceuter på egenvård. I en sådan tilläggsutbildning skulle VFU föreligga på akutmottagning och vårdcentral för att  ge farmaceuten en känsla av vad som hanteras på respektive vårdinrättning. 

En utbildning på exempelvis 1,5 år med tentamen på alla behandlingsområden för egenvård hade kunnat ge farmaceuten rätt till titel som egenvårdsbehandlare på Apotek. En farmaceut som huvudsakligen arbetar ute på golvet, inte som säljansvarig utan behandlare inom egenvård med en begränsad förskrivningsrätt. Preparaten som skulle få förskrivas begränsas enbart till enklare åkommor som inte kräver läkarvård eller uppföljning.

Blir en utökad roll för farmaceuten inom egenvård verklighet faller det sig även naturligt att 1177 kommer kunna hänvisa till apoteken oftare än idag. 

Apoteken skulle därför gå från sminkförsäljare till en förlängd arm till vårdcentralen.

Och den största vinsten har vi inte ens nämnt, ett mer tillgängligt och lättare flöde för den som väl behöver hjälp.