Den 19 mars 2020 blir Emma Mårtensson sjuk i covid-19. Hon har ännu inte återhämtat sig.
Covid drabbade apotekaren Emma Mårtensson hårt.
I juni 2020 gick en granne in i hennes föräldrarnas lägenhet och hittade hennes pappa nästan medvetslös, och mamman död.
Pappan fördes med ambulans till sjukhus, där han testade positivt för covid-19 och lades in för vård. Mammans dödsorsak fastställdes till lunginflammation orsakad av covid-19.
Efter att ha vårdats i två veckor på sjukhus fick pappan komma hem. I september samma år hittades han avliden. Orsaken var en blodpropp i hjärtat. Om sjukdomstillståndet kan kopplas till covid är oklart.
Den 19 mars 2020 blir Emma Mårtensson själv sjuk i covid-19, och hon har fortfarande inte återhämtat sig.
— Jag brukar säga att jag är frisk men inte återställd. Det var kuratorn väldigt tydlig med att jag ska inte ha som målbild att jag ska bli den jag var innan jag blev sjuk, för det kommer jag inte att bli, säger Emma Mårtensson.
— Jag skulle säga att jag mår så bra som man skulle kunna förvänta sig. Just exakt nu mår jag inte så bra, för jag håller på att återhämta mig från min tredje covid-infektion. Men innan dess så mådde jag bra. Jag hade inte kvar några av de där riktiga sjukdomssymptomen som hosta, svårt att andas och feber som kom och gick. De hade försvunnit. Det är mer att min låga energinivå och kvarhängande hjärntrötthet finns kvar och det får jag nog helt enkelt leva med.
Hon bor utanför Uppsala med sina hundar och tre barn varav den yngsta föddes 2022. Hon har återgått till att jobba heltid inom läkemedelsindustrin, nu på Galderma i Uppsala.
Under 2020- 2022 var hon styrelseledamot och talesperson för Svenska covidföreningen, medverkade i media och skrev debattartiklar dels som långtidssjuk dels som anhörig till avlidna i covid-19, bland annat i Svensk Farmaci.
I dag har hon lämnat föreningen. I och med hennes begränsade energi fanns det inte utrymme för att fortsätta.
Den 8 december släpps hennes bok “Den sjuka vården av covid-19”.
— Det finns två anledningar till att jag valde att skriva en bok. Dels så blev det väldigt rörigt när även min pappa gått bort. Jag hade väldigt svårt att sortera vad jag kände, vad som hänt, vad var verkligt och vad var mardrömmar. För att få ordning på det så började jag skriva boken för min egen skull. Jag skrev hela boken som en typ av bearbetning och hade ingen aning om någon skulle vilja ge ut den eller inte, säger Emma Mårtensson.
— Dels var jag väldigt mycket med i media och hade alltid en känsla av att det fanns mer att berätta än vad som hanns med. Så att skriva en bok var för mig ett sätt att berätta hela historien.
Boken är en mörk personlig berättelse om att bli sjuk, att bli förbisedd och att bli ifrågasatt.
“En bok om kampen att få vård för en sjukdom som ingen vet något om, men som många tror sig veta allt om, att bevara sin mentala hälsa när den fysiska är sämre än någonsin förr, att försöka behålla någon form av självkänsla trots att man gång på gång känner att man sviker både sina barn, sin arbetsgivare och sina vänner” som det står att läsa i presentationen.
Hur känns det nu efteråt, är du besviken på hur du blivit behandlad av vården?
— Det är en svår fråga. Jag var besviken och jag upplevde det som att jag blev lite traumatiserad. Jag tar ett exempel, nu har jag en ettårig dotter som är född efter allt det där. När jag var gravid med henne så hade jag foglossning och ont. Men det var inte min första graviditet så jag kände igen symptomen, säger Emma Mårtensson och fortsätter.
— Jag var hos barnmorskan, hon klämde på mig och då sa hon: Oj, här var det uppluckrat! Jag förstår att du har känningar. Då var min reaktion att vad skönt att det verkligen är så. För jag hade lärt mig att jag inte kunde lita på vad jag upplevde för läkarna skulle sitta och säga något annat till mig. Återkommande var exempelvis att jag sa att jag hade svårt att andas och läkarna kollade på lungorna och sa: nej det är inget fel på dem.
Du tappade förtroendet för läkarna?
— Ja, men kanske ännu värre är att jag tappade förtroendet för mig själv och började att tvivla på mig själv. Är det som folk säger, att jag bara inbillar mig det här?
I boken framgår även att Emma Mårtensson är besviken på en del av myndigheterna och de riktlinjer de gick ut med under pandemin.
— Jag jobbar inom forskning själv och då är det väldigt viktigt att man kan anpassa sin ståndpunkt efter de bevis som finns och under tidens gång kan den bevisbördan skifta. Till exempel trodde alla att man skulle få livslång immunitet och det blev helt uppenbart att så blev det inte. Men när vi hörde av oss till Folkhälsomyndigheten hösten 2020 och påpekade att vi hade flera fall med medlemmar som hade återinsjuknat möttes vi av en enorm misstro mot det. “Så kan det inte vara. Då hade de inte covid första gången”. Istället för att vara lite ödmjuk och ta till sig den nya informationen. Kan det vara så? Kan vi haft fel? Bara ett av många exempel.
Vad har du för förväntningar på boksläppet?
— Oj, egentligen inga allas. Men min allra största förhoppning är att de som är pandemiförnekare ska läsa den och förstå att även om de inte drabbades så innebar det att de hade tur, inte att det fanns någon pandemi att oroa sig för. Men det är väl inte så troligt att det kommer att ske…
Emma Mårtensson berättar att under hennes sjukdomstid hade hon väldigt mycket ensamhetskänslor. Även om det har blivit mycket bättre enligt henne med Svenska covidföreningen, och patienterna har hittat stöd i varandra, så finns ensamheten fortfarande kvar där ute.
— En annan förhoppning är att alla de som fortfarande drabbas…alla har inte haft samma tur som jag och blivit så pass återställd. Min förhoppning är att de ska läsa boken, känna lite igenkänning och stöd i sin situation. Du är inte ensam.
Läs mer>> ”Snart kommer en helt ny patientgrupp i egenvården”
