Med några klick löser vi problemet men det får vi inte trots att vi har kompetensen och lösningen

I slutet av min VFU (Verksamhetsförlagda utbildningen) på receptarieprogrammet hade vi en uppgift. Uppgiften skulle inte vara svår att utföra då den är så pass vanlig och förekommer på alla apotek. Det handlade om etiska dilemman som vi mött på under praktiken.

Alla tog upp några fall och en del tog upp mer än vad som behövdes. Det var mycket intressant. Jag fick berätta om mina fall och höra många andras etiska dilemman. Nu i efterhand kan jag inte sluta reflektera kring dessa. De flesta fall som togs upp skulle inte behöva vara ett problem, inte klassas som etiska dilemman och inte befinna sig i någon grå zon. Bara vi hade mer befogenhet att agera. 

Dagligen hamnar vi i situationer där vi behöver göra en bedömning och ta beslut som inte alltid är självklara. Oftast behöver vi vrida och vända på saker och ting för att komma till en slutsats om vad som ska göras och oftast görs ett undantag på eget ansvar. Vi lyssnar flitigt, tänker en extra gång och tar ett beslut som författningsmässigt inte alltid är korrekt. Detta till följd av den begränsade rättigheten att agera på apotek. Bara vi hade mer behörighet, bara vi kunde vara med och förenkla och förbättra på riktigt utan att det faller under alla de undantag vi gör för patientens bästa. 

Ett tryck bort och problemet är löst! Men jag får inte, jag ska inte. ”Jag är ledsen jag kan tyvärr inte hjälpa dig med det” samtidigt som min hjärna motsätter sig det som precis sades. Kan inte? Det kan jag visst! Får inte, har inte den behörigheten, den rättigheten låter bättre. Tänk om vi kunde göra mer! 

Det har länge pratats och skrivits om hur mycket vi faktiskt kan bidra med på apoteket bara vi hade mer behörighet. Den senaste perioden har det gjorts extra mycket. Fortfarande händer det ingenting! Lyssnar någon ens? Hur många gånger har kunder kommit in på apoteket och chockats varje gång över att de förnyade receptet inte har kommit in. Att de recepten som regelbundet hämtas har gått ut och att läkemedlen som ska hämtas inte kan expedieras på grund av den otillräckliga resterande mängden som kvarstår. Hur många besvikna patienter har vi mött och hur många har lämnat utan sina mediciner. Hur många har vi hänvisat tillbaka till vården, gett hopp och bekräftelse på att det går att lösa men som vi innerst inne vet kan vara mer komplicerat än det vi påstår där och då. Hur många har påverkats, glömt att förnya eller helt enkelt struntat i att ta tag i det. Svar: många, riktigt många. Jag ska inte fördjupa mig i konsekvenserna, jag litar på att alla vi vet exakt vad det innebär och vilka negativa effekter det har på såväl patienten som samhället.

Receptförnyelse, hur svårt är det? Inte alls för oss farmaceuter. Att skapa ett recept är bara några ord och klick bort, och ännu enklare och snabbare kan vi göra det med smartare IT-lösningar. Jag träffar dagligen på kunder som kommer in med avsikten att hämta sina mediciner men sviks av tomma listor, utgångna eller slutexpedierade recept. Nu kanske en del tänker att det inte längre är något svårt år 2023 med alla möjligheter att förnya recept, men då glömmer vi våra äldre som hellre vill prata med någon, ja ni vet göra det på det gamla sättet som att ringa till sin vårdenhet och be om ett nytt recept. En process som kan ta upp till flera vardagar. Vi glömmer bort personer som inte har så god följsamhet till sina läkemedel och som gärna struntar i att ta tag i det efter att ha lämnat apoteket tomhänt.  

Många av de etiska fallen handlade just om förnyelse av recept, några få avvek från rutiner och regler och löste det på plats medan de flesta besviket hänvisade patienten tillbaka till en förskrivare. Andra fall handlade om intervaller, byte av beredningsform och styrka. De flesta fallen hade en gemensam nämnare vilket var ett problem som vi på apoteken kan lösa men som vi inte tillåts göra utan förskrivarkontakt.

Många har gått ut och uttryckt sin besvikelse över den dåliga utvecklingen i Sverige vad gäller farmaceuternas roll i samhället. Våra roller och arbetsuppgifter har jämförts med våra grannländer som är flera steg före oss, det har pratats om missnöjet, att glappet mellan vård och apotek blir större, att lönsamheten inte är tillräcklig, att arbetsmiljön är oattraktiv och att utvecklingen går åt fel håll. Ändå görs det så lite. Varför ligger vi så mycket efter just inom detta område? Vad är ursäkten? Vad mer behövs för att det ska ageras?

Jag tröttnar inte på att säga att vi kan göra mer farmaceutiskt, vi har kunskapen, kompetensen och viljan. Räcker det inte med en treårig receptarieutbildning för att ge mer befogenhet till farmaceuter på apoteken så finns det gott om apotekare, femårig utbildning! Tycker man att det fortfarande inte räcker till så är något fel. Då är det kanske dags att berika sig själv med kunskapen om vad dessa utbildningar innebär och vilken samhällsnytta de bidrar med.

Är det någon som läser det vi skriver, någon som hör våra rop, någon som verkligen vill se en utveckling? Vad väntar vi på? Det är dags att agera, vi är redan för sena för att vänta, det är dags att komma i kapp!