“Vill du ha en gata, byst eller park uppkallad efter dig?”
Att samhället gagnas av ens insats verkar inte vara det primära utfallsmåttet. För gemene man som i snitt byter arbete vart femte år är tårtan och en Marimekkokökshanduk det vi får för vårt idoga engagemang i vår passion. Det skriver Niki Peyravi Latif i ett nytt blogginlägg.
Lite skämtsamt brukar jag ställa frågan till mina vänner om de hade fått välja skulle de helst vilja ha en gata, byst eller park uppkallad efter sig?
Frågan är intressant ur flera aspekter, dels hur vännen/kollegan resonerar kring valet, dels hur man motiverar sin insats till denna ära. Att fiskmåsar defekterar på ens livsverk och fulla tonåringar ränner omkring och ställer ölburkar bredvid/på hör oftast till vad man slutligen väljer.
Hur sammanfattar vi ett livs arbete är samma fråga fast uttryckt på ett mindre skämtsamt sätt.
Arbetar vi halva vår tid på denna jord på en och samma arbetsplats är guldklockan och tårta så långt vi kommer i form av tacksamhet.
Men för gemene man som i snitt byter arbete vart femte år är tårtan och en Marimekkokökshanduk det vi får för vårt idoga engagemang i vår passion.
Denna nivå av belöningssystem är nationell, kulturellt inarbetad och tar inte hänsyn till om du sålt försäkringar eller opererat bort menengiom på daglig basis.
En faktor som däremot påverkar vare sig du får en Servera-skål eller en flygel på ett sjukhus uppkallad efter dig är din akademiska insats i livet och hur väl allmänheten har nåtts av din insats. Har du forskat och mot förmodan fått ett p-värde< 0,05 på en läkemedelsstudie som förändrat liv globalt ökar dina chanser men garanterar ingenting.
Internationellt känd är jag inte trots att jag ser ut som Zlatan
Zlatan fick en staty och fotbollsplan uppkallad efter sig för hans insatser i både svensk och internationell fotboll.
Statyn blev vandaliserad flera gånger och fick inte stå utanför Friends Arena i Solna, ett starkt argument att inte välja en staty om ni någon dag får erbjudandet.
Med det sagt vet vi var ribban ligger om vi vill få en park eller staty uppkallad efter oss. Internationellt känd är jag inte trots att jag ser ut som Zlatan ute på vårdkliniken, som jag skrivit om i en tidigare blogg.
Skulle jag översätta min insats i arbetslivet till en pryl är jag troligtvis i nivån av en vinflaska och ett tackkort. Restnoteringar av läkemedel är nu i allmänhetens rop men min insats i mitt arbete kommer inte nå allmänheten. Jag är som den eviga kulissarbetaren på Dramaten i Stockholm, alltid närvarande men aldrig framträdande.
Allt behöver faktiskt inte mätas i prylar
Att jag bloggar för Svensk Farmaci ger mig tyvärr ingen bonus i förmånstrappan men bidrar till att kunna uttrycka mig mer kreativt i mitt dagliga liv, allt behöver faktiskt inte mätas i prylar.
En annan framgångsfaktor som är viktig att ha för att komma högre upp i förmånstrappan är talang.
Att någon gör besparingar på flera miljoner kronor i exempelvis upphandlingar värderas mindre än någon som har en talang att skriver böcker som sedan får Nobelpriset.
Att samhället gagnas av ens insats verkar inte alltid vara det primära utfallsmåttet vi anser är viktigt för någon som ska få sitt namn uppsatt på en parkbänk på Stortorget.
Varför det?
Den materia som en gång slussats ut från universums skapelse är de block vi alla har inom oss idag. Kanske borde det vara en tillräcklig belöning, att veta att även om vi inte får något uppkallat efter oss vid pensionen så lever vi vidare på denna jord i all evighet.
