”Vänligen titulera mig biträdande direktörskan hädanefter”

Sommarlovet led mot sitt slut. Jag var 16 år och skulle för första gången åka spårvagn alldeles själv i Warszawa. Jag skulle besöka min bror på sjukhuset, då han några få dagar före vår hemresa hastigt hade fått operera bort sin blindtarm. Väl på avdelningen hejdade jag första passerande person. Jag tog sats och sa precis så som jag hört min mamma och moster säga på polska. “Ursäkta mig fru sjuksköterska, i vilken sal hittar jag min bror?” Svaret kom genast: ”Du, jag är inte sjuksköterska, jag är läkare”. Det tog en stund innan jag vågade tilltala nästa person i korridoren. Alltsedan dess har jag ogillat titlar.

När min pappa började som konstruktör i slutet av 60-talet sades det ”här på Volvo säger vi du till varandra”. Att få en sådan upplysning första dagen på jobbet känns overkligt för mig. Men det är viktigt att komma ihåg att det fanns en tid då svenskarna inte ”duade” vemsomhelst. Av någon anledning har vi i Sverige valt att jobba bort titlarna. Jag ser många fördelar med det och anser att det finns andra sätt att visa respekt på. Eller blir en förolämpning under ett gräl i den gemensamma tvättstugan mindre svidande om den påbörjas med ett Ni?

För många år sedan bloggade jag om mina iakttagelser på ett polskt apotek. Kunderna tilltalade apotekaren med “fru magister”. Det fascinerade mig. Kunderna visste till och med vilken examen apotekaren hade. Min egen erfarenhet från yrkeslivet blev annorlunda. Men jag blev alltid extra glad när en kund tillkännagav att hen visste att jag hade en lång och gedigen utbildning. Än idag blir jag glad när en kollega berömmer vår profession baserat på tidigare erfarenheter av farmaceuter.

Idag har jag kollegor från olika kulturer och jag är väl medveten om att titlar och roller kan vara av större betydelse för andra än för mig. Det gäller att var lyhörd och noga överväga vilket mail som bör inledas med ett “Dear” snarare än med ett “Hi”.

Eftersom fenomenet med titlar lever vidare i andra kulturer har jag börjat fundera över vilka fördelar som kan finns. I tidigare sammanhang har farmaceuter ifrågasatt varför det på apotek inte finns seniora respektive juniora roller. Ju mer jag tänker på det, ju mer relevant verkar det. Till exempel, för några år sedan kunde en nyutexaminerad apotekare med noll arbetslivserfarenhet bli LMA medan en receptarie med många års erfarenhet eventuellt kunde godkännas mot uppfyllande av diverse krav. Så ser inte regelverket ut längre, tack och lov. Men det får mig att undra om situationen ens hade varit möjlig om vi hade haft olika senioritet på apoteken.

Om jag utgår ifrån mig själv, så växer jag av framsteg. Det är kul med utveckling och bekräftande när det uppmärksammas och uppskattas. I många fall leder utveckling också till att individen kan ta mer ansvar. Ju högre ansvarsnivå, desto högre ersättning, åtminstone i mitt tycke. Under min tid på apotek blev det ett problem. Det fanns olika roller och ansvarsområden att utvecklas inom men de rymdes alltid inom arbetsbeskrivningen. Och då fanns varken skäl till befordran eller lönepåslag.

Tänk om det fanns seniora farmaceutroller på apotek. Skulle det kunna ha en positiv inverkan på personalomsättningen? Istället för att höja lönen genom att byta arbetsplats, kanske strävan efter en befordran skulle kunna motivera medarbetaren till att stanna kvar på arbetsplatsen längre. Och tänk sen att få skrida fram bakom recepturen som ärkefarmaceut! Även om den faktiska titeln skulle bli något annat, tror jag verkligen att det hade kunnat ha en positiv inverkan. Jag förespråkar inte på något sätt att vi ska gå tillbaka till det som var förr, när farmaceuterna hade två fikaraster och teknikerna bara en. Jag välkomnar en senior roll för apoteksteknikerna också.

Var kommer mina funderingar ifrån? Jo, i somras blev jag för första gången i mitt liv befordrad. Det kändes högtidligt på något sätt. Min chef hade noterat vad jag gör och sett att jag hade utvecklats. Vare sig jag vill eller inte, så är jag ingen rookie längre. Med befordran kom naturligtvis en ny jobbtitel. Bortsett från att jag överlag tycker att jobbtitlar är kryptiska, känns min egen lite skrämmande. Vad förväntar sig andra av mig när de läser den: Associate Director, Patient Safety Scientist? En sak är dock klar som korvspad. Hade jag mött den där läkaren i korridoren nu, hade hon minsann fått höra. ”Jag ber om ursäkt kära Ni, men vänligen titulera mig, fru magister, biträdande direktörskan hädanefter.”