“Läkemedelsåtervinning bör vara en nationell angelägenhet”
Upprätta en nationell enhet för återanvändning av läkemedel. Då skulle vi minska svinnet av läkemedel, förbättra svåra restsituationer och göra miljön en tjänst. Det skriver Niki Peyravi Latif i ett nytt blogginlägg.
Vi lever i en era av masslöseri, det är ingen ny insikt, det är bara så vårt globala ekonomiska system fungerar. När batteriet i en grunka havererar skickas den till återvinningen och i samma stund produceras ett tjog nya grunkor någonstans i Asien. Samma livscykel gäller för läkemedel med undantag att vi har allt svårare att få tag på vardagliga läkemedel.
Jorden snurrar ett varv på 24 timmar, fel. Genomsnittet per dygn är 24 timmar, men vi vet aldrig riktigt hur långt ett dygn är om vi inte dagligen mäter det. Den massproducerade klockan vi köper i affären visar oss en modifierad tid , en tid för att få samhället att gå runt.
Läkemedel är på samma sätt, en produkt som anpassas efter våra kroppar och dagliga liv. Ingen vill ha en klocka som ger oss den faktiska dygnslängden lika lite vill vi ha ett läkemedel som gör resten av dygnets vakna timmar svårmanövrerat.
Att läkemedel finns inne och går att få ut ska vara lika självfallet som att ha möjlighet att kunna äta jordgubbar på julafton
Vi lever i en högteknologiska era, där allt ska finnas på ett knapptrycks räckhåll. Vi förväntar oss att tillgänglighet, bekvämlighet är en norm och verkligheten bakom den skyler vi oss från. Läkemedel ska vara tillgängligt i alla förpackningsstorlekar och styrkor 24 timmar om dygnet, sju dagar per vecka. På detta ska apoteken ha öppet sju dagar i veckan. Att läkemedel finns inne och går att få ut ska vara lika självfallet som att ha möjlighet att kunna äta jordgubbar på julafton. Därför är det extra svårt för många patienter att förstå varför just deras läkemedel inte finns inne när vi nu har en global restnoteringskris.
Läkemedel som inte går att få tag på, antibiotikaresistens, blödande jordsresurser, global uppvärmning, toxiska läkemedelsrester i naturen som påverkar det marina livet är däremot en verklighet som existerar bakom kulisserna i vår jakt på tillgängliga läkemedel.
Livet måste däremot gå vidare och den stabila stenen som symboliserar livets plattform får inte ruckas på.
Vi fortsätter att vidmakthålla att varje patient som fått läkemedel utskrivet måste få enbart det som är förskrivet, resten ska slängas ut som läkemedelsrester. En patient som får ett 100-pack för en sju dagars behandling ska inte ha mer än 21 tabletter (dosering på 1 tablett 3 gånger per dygn ). Fullt fungerande läkemedel som hade varit dugliga för fyra patienter till kasseras på grund av författningsmässiga krav. Farmaceuter får heller inte byta förpackningsstorlekar hursomhelst i expeditionsögonblicket.
De som inte förstår vidden av att inte kunna behandla vanliga förkylningar hos barn behöver besöka en barnakut för att förstå
En annan idioti är att vi fortsatt måste slänga läkemedel oavsett antal så fort det gått ut i hållbarhet. Dagen efter utgångsdatumet kasseras allt oavsett mängd. Doser och behandlingar för flera hundra/tusentals patienter kasseras dagligen. Det är snarare undantag än regel att hållbarheter förlängs från företagets håll.
För en tid sedan var det en extremt svår brist på paracetamol för olika barnberedningar. De som inte förstår vidden av att inte kunna behandla vanliga förkylningar hos barn behöver besöka en barnakut för att förstå.
Hade vi kunnat hanterat restnoteringen på ett annat sätt? Nej, inte utefter dagens regelverk. Hade vi kunnat tänkt annorlunda för att minska på läkemedels kassation i stort m.a.p restnoteringen, absolut.
Annat exempel på masslöseri som kan leda till masshysteri när läkemedel inte går att få tag på.
Dosdispenserade läkemedel för slutenvårdsavdelningar som beställs hem för det ändamålet får inte användas till andra verksamheter inom ett sjukhus än på en slutendosenhet. Det vill säga, fastän något preparat på hyllan håller på att gå ut, finns i överflöd och en avdelning och verksamhet är i behov får man regelmässigt inte använda det. Varför? Ingen vet mer än att reglerna är byggda på det sättet och vi vill inte få anmärkning när Läkemedelsverket kommer på inspektion.
En variant hade varit att införa en grön bytta på varje läkemedelsrum
Hur motiverar vi ovanstående förhållningssätt till kassation av läkemedel och ovilja att förändra?
1. Efter datumet gått ut kan företaget inte längre ge garanti att de håller de krav på produkt de en gång tillverkat
2. Företagen skulle tjäna mycket mindre om vi förlänger hållbarheter.
3. Vi vill följa regelverken så långt det går, vi vill inte att patienter ska få “gamla” läkemedel.
Förslag på åtgärd?
Upprätta en nationell enhet för återanvändning av läkemedel som undantas en del av dagens rigida regelverk. Samla ihop läkemedel från hela Sverige med dagliga leveranser för att kunna förlänga, återbruka fullt dugliga läkemedel. En variant hade varit att införa en grön bytta på varje läkemedelsrum inom slutenvården, öppenvården och apotek som samlar in läkemedel som gått ut i hållbarhet men som ännu inte gått ut till patient/ kund ännu.
Enheten skulle få som uppdrag att föra dialog med företagen och förlänga och om-märka läkemedel som sedan kan antingen komma ut i systemet igen eller gå till välgörande ändamål, kriget i Ukraina, vård av hemlösa, länder i behov av läkemedel. Då vet vi att ett producerat läkemedel verkligen kommit till sin verkliga nytta och vi skulle kunna minska svinnet av läkemedel, förbättra svåra restsituationer och göra miljön en tjänst.
Vi behöver inte tillverka fler klockor som ändå visar samma tid. Vi behöver fler sätt för att återbruka klockan som gått sönder.
Detsamma gäller vårt förhållningssätt till de läkemedel som väl finns tillgängliga men som snart ska ner i den gula byttan.
