“Det är dags att kräva en förändring innan vi förlorar en kollega till”

Det är dags att vara rak på sak, tala om det vi har på hjärtat och kräva förändring. Att gå runt och hoppas på ett mirakel, en hjälte som kommer och räddar oss eller att vakna till en annan verklighet är ingen idé. Verkligheten är som den är. Allt har en början och ett slut och nu är det dags för en början. En början på en förändring och ett slut på vår besvikelse och tystnad. 

Någonstans bör vi börja men innan dess ska vi sluta med en sak. Vi bör sluta underskatta vår roll, vår kunskap och kompetens och utifrån det ska vi agera. Vi ska börja ställa krav och begära den respekt och värdighet vi förtjänar, för att därifrån starta vår resa mot en förändring.

Vi har rätt till en förbättring och det är på tiden att alla involverade parter tar ansvar: företagen, myndigheterna och vi.

Företagen ska ta ansvar för den bristande arbetsmiljön och den stress och press som apotekspersonalen utsätts för. De bör ta ansvar över den dåliga utvecklingen och att en så attraktiv och samhällsviktig yrkesroll just nu befinner sig i en oattraktiv arbetsplats. Det är ingen ursäkt längre att använda farmaceutbristen och budgeten som en orsak till våra problem. Det är dags att åtgärda problemen som inte längre är okända. Börja förändra och förbättra, skapa en attraktiv arbetsplats av den nuvarande dystra verklighet som apotekspersonalen befinner sig i. Det är dags att ta ansvar, lyssna på de anställda, försöka behålla personalen som redan finns och locka till sig nya.

Myndigheter ska stå till svars för den dåliga och mycket odugliga lönsamheten som ligger till grund för den höga arbetsbelastningen och de dubbla budskapen som sänds. Tillhör vi vården eller handeln? Ska vi bidra till bättre hälsa eller till mer vinst? Ska vi prioritera patienten eller kunden? En del beslut som har fattats är vilseledande och bidrar till att glappet mellan vad vi egentligen ska göra och vad vi gör växer. Konsekvenser av beslut ska analyseras och åtgärder bör tas. En farmaceut utför mycket annat förutom att expediera, ge rådgivning och sälja på ett apotek. Vi löser licensärenden, beställer APL, kontaktar förskrivare, diskuterar och reder ut interaktioner med både kunder och förskrivare, korrigerar och rättar till felaktiga recept, tar emot, registrerar och kontrollerar papper- och telefonrecept med mera. Ja, på apoteken görs det hur mycket som helst helt utan ersättning. Apoteken får ingenting för dessa uppgifter.

Hur mycket vi än gör så syns det som att vi inte gör något. Vår statistik säger ingenting förutom bortkastad tid trots att vi gör det vi behöver och vill göra, och som enbart kan göras på ett apotek. Eftersom alla dessa uppgifter inte bidrar till lönsamhet samtidigt som de tar mycket tid och energi så händer det att dessa uppgifter undviks medan annat mer lönsamt prioriteras. Detta är ett stort problem, för vem ska reda ut och utföra dessa uppgifter om inte en farmaceut? Trycket på personalen växer, vi ska hinna göra allt som en farmaceut bör göra och allt annat som vi egentligen inte ska göra men måste göra för att bidra till mer lönsamhet. Farmaceuter är en yrkesgrupp som har kunskapen och kompetensen att bidra mer till hälsa och vård än vad som görs idag. Myndigheterna bör se över de beslut som påverkar vårt jobb och utförandet av våra arbetsuppgifter. Vi är farmaceuter och vi vill att vår kompetens används rätt. Vi kan och vill göra mer farmaceutiskt!

Vi bör också ta ett ansvar. Det är dags att vara rakryggad, kräva en förbättring, dela med oss om vad vi tycker och bidra till en mer hälsosam arbetsplats. Vi har en skyldighet gentemot oss själva, våra kollegor och vår roll. Att arbeta i misär eller omskola sig trots den stora kärleken till vårt yrke ska inte vara ett alternativ. Det är inte så ovanligt att många lämnar sina jobb. Nyexaminerade lämnar till följd av deras stora förvåning och chock över den nya vardagen. Besvikelsen på deras roll, arbetsuppgifterna och vad deras studier lett till är alldeles för stor för att de ska stanna kvar. Den erfarne farmaceuten lämnar på grund av brist på hopp, bristande hälsa, sjukskrivningar och dålig lönsamhet. Hur många underbara kollegor och värdefull erfarenhet och kompetens har vi förlorat? Hur mycket mer kommer vi att förlora om vi inte gör något åt det?

Jag är övertygad om att en förändring kommer att ske samtidigt som jag är säker på att det inte kommer att hända om vi inte gör något åt saken. Jag vill se en förändring, jag vill inte se mina kollegor tvingas lämna sina jobb, jag vill inte gå runt och hoppas på att min utbrända kollega klarar ytterligare ett arbetspass, jag skulle vilja utvecklas i min roll och jag vill fortsätta göra det jag brinner för.