”De allra fattigaste länderna drabbas hårdast”

l Antibiotikaresistens klassas som ett av de största hoten mot vår hälsa. Globalt uppskattas antibiotikaresistens skörda 1,27 miljoner liv varje år. Redan i dag avlider även 500 svenskar per år för att antibiotikan inte gör nytta. De flesta av dem är kroniskt sjuka, nyfödda, gamla eller personer med komplicerade terapier.

— Problemet är mycket allvarligt och klart oroande. Trots att kunskapen och forskningen har ökat sedan 2015, när den globala handlingsplanen antogs av WHO, går både resistensutvecklingen och dödligheten åt fel håll, säger Otto Cars, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, initiativtagare till det nationella nätverket Strama, samt grundare av det globala nätverket ReAct.

Resistensutveckling hos bakterier är oundviklig till sin natur, men överanvändning, felanvändning och dåliga hygienförhållanden på sjukhus skyndar på utvecklingen. I Sverige är vi duktiga på att begränsa onödig användning, 15 procent av befolkningen fick antibiotika 2021, globalt är det en mycket låg siffra och resistenta bakterier är också förhållandevis ovanliga.

Att antibiotikaresistens sedan länge är en profilfråga för Sverige är en av orsakerna till att man passat på att lyfta frågan i samband med att vi nu under våren 2023 är EU:s ordförandeland. I mars samlades beslutsfattare och experter från samtliga EU-länder på ett hög­nivåmöte utanför Stockholm.

— Sverige är litet, men trots allt ett land som har en röst i sammanhanget. Vi vill bland annat att EU ska enas om hur man kan säkra tillgången till befintliga antibiotika och stimulera utvecklingen till nya, säger Malin Grape, ambassadör med fokus på antimikrobiell resistens, AMR.

Trots att hälsoområdet inte är EU-reglerat hoppas Malin Grape att EU nu ska kunna enas om åtaganden, men också möjligheten till att länder som inte sköter sig hålls ansvariga för det.

— Men det är ju inte möjligt med mindre än att man har lagstiftning eller juridiskt
bindande avtal, säger hon.

 Att försöka få EU-länderna att gå samman och bidra även globalt är en annan viktig fråga, förklarar hon.

— Det krävs både nya behandlingar och att vi täpper till svagheterna i systemet för att bromsa resistensutvecklingen. Det är viktigt att visa att det här inte bara är en fråga för höginkomstländer, frågan är angelägen för alla. De allra fattigaste länderna drabbas hårdast i rena dödsfall, en femtedel av de som dör bor i Afrika söder om Sahara, säger hon.

En svaghet i systemet som tillkommer i låginkomstländer är att man ofta saknar tillgång till preparat.

— Om vi inte ser det som en solidarisk uppgift att till­handahålla effektiva antibiotika kommer vi att misslyckas. Vi kan aldrig bli starkare än den svagaste länken, säger Otto Cars.

Nästa år är det dags för världens ledare att träffas på ett högnivåmöte i FN:s generalförsamling. Det FN-möte som hölls 2016 var en väckarklocka. Men några riktade, konkreta åtgärder var det inte tal om då.

— Man kom med stora svepande åtaganden, men ingen uppföljning. Det kan vi inte acceptera den här gången, säger Otto Cars.

Görs ingenting åt saken antas antibiotikaresistens döda fler personer än cancer år 2050.

Att världens länder ska kunna enas om ett enda gemensamt system är dock ”fåfängt”, hävdar Malin Grape.

— Det knepiga är att mycket arbete måste ske anpassat i de enskilda länderna, hälsosystem måste stärkas upp. Höginkomstländer måste avsätta ekonomiska resurser men också tekniskt stöd till de fattigaste länderna, till exempel i form av experter som bidrar till kapacitetsuppbyggnad, säger hon.

Fattigdomen i sig bidrar till den snabba spridningen av resistens.

— Dålig tillgång till rent vatten, ej fungerande avlopp och dålig livsmedelshygien är tre problem som ses i låginkomstländer, säger Christian G. Giske, professor vid institutionen för laboratoriemedicin vid Karolinska Institutet, som arbetar med translationell forskning kring AMR.

Att de nya antibiotika som har kommit på senare år saknar nya, viktiga verkningsmekanismer hjälper inte direkt.

— De nya tar inte alla situationer och bakteriernas resistensmekanismer är så komplexa. Ibland utvecklar bakterierna resistens redan innan den nya antibiotikan har kommit ut på marknaden. Behovet är dessutom nästan omättbart, säger Christian G. Giske.

Själv studerar han möjligheten att ta död på bakterier på ett alternativt sätt – genom att smitta dem med bakteriofager, virus som tar sig in i bakterier, förökar sig och får bakterien att spricka och dö. Redan idag används bakteriofager som precisionsmedicin mot vissa svårbehandlade infektioner där man har tid på sig att välja rätt behandling. Bakteriofager skulle också kunna fungera för att bota bärarskap utan att använda antibiotika, menar han.

— Vi ska snart göra studier för att se om vi kan bota bärarskap på möss, säger han.

Men bakteriofager kommer inte lösa antibiotikabristen, säger han – nya läkemedel behövs.

Det har dock länge varit svårt för läkemedelsföretag att hitta ekonomiska incitament för att satsa resurser på forskning. Modeller som gör det lönsamt för företagen att haka på tåget behövs.

— De stora läkemedelsföretagen har lämnat det här området. Det är inte lätt att vända den trenden, så lösningen är att bygga systemet underifrån och se till att småföretagen inte
tappar lovande koncept som kan utvecklas vidare. Därför måste man belöna olika steg med offentliga medel, det måste bli ett gemensamt åtagande för de rika länderna att göra det, säger Otto Cars.