”Vill du ligga sömnlös över något du gjort eller något du inte gjort?”
"Vad är det som avgör när vi gör rätt? Det är inte alltid svart eller vitt. När vi befinner oss i gråzonen måste vi fundera över vårt uppdrag och våga lita på vår erfarenhet och kunskap", skriver Isabella Stenmark i ett nytt blogginlägg.
Framförhållning är ett måste för den som står på en kronisk behandling. Trots det kommer kunder som av någon anledning blivit utan sitt livsnödvändiga läkemedel att vända sig till apoteket med vädjan om att få en lösning på problemet. Alltid en fredagskväll, en kvart före stängning.
Jag håller hårt fast vid att framförhållning är patientens ansvar. Men ibland tillåter, eller tvingar, livet en att fokusera på annat eller andra. Hemma hos oss finns ett oskrivet avtal, det är jag som ansvarar för vår dotters läkemedel. Det är inget betungande ansvar och det passar min profil väl. Idag är det dessutom så smidigt att förnya recept och beställa hem läkemedel.
Men som den arbetande parten i familjen, har jag inte längre järnkoll. Dessutom har doser en tendens att ändras i takt med att barnet växer. När jag senast insåg att det var hög tid för ett nytt uttag från dotterns recept, hade jag dålig framförhållning. Ivrig att fort initiera en åtgärd, nyttjade jag mobiltelefonen och undersökte mina möjligheter. Jag blev genast lättad, enligt informationen från e-handelsapoteket skulle leveransen komma fram i tid. Jag litade på det och beställde.
Vilka möjligheter har apoteksfarmaceuten att ta till kreativa lösningar?
Av egen erfarenhet vet jag dock att oförutsedda saker kan ske. En back med läkemedel kan levereras till fel apotek, chauffören kan bli sjuk, ordersystemet kan hänga upp sig och så vidare. När en läkemedelsleverans med kunderreservationer uteblev, kontaktade vi på apoteket alltid kunden. Hade kunden läkemedel kvar hemma? Om inte, hur kunde vi hjälpa hen att hitta läkemedlet på ett annat apotek?
Trots att jag fick information om att min beställning skulle komma fram i tid, så gjorde den inte det. Min dotter blev utan medicin. Även om den inte är livsviktig, ville jag inte riskera onödigt lidande. Jag fick helt enkelt komma på en kreativ lösning. Men det är inte alla barn som har en apotekare till mamma.
Idag flaggas det för mängder av restnoterade läkemedel.
Vilka möjligheter har egentligen apoteksfarmaceuten att ta till kreativa lösningar? Och om vi fick, hade vi vågat göra mer? För några år sedan, när Levaxin var restnoterat, gick Läkemedelsverket ut med information om att apoteksfarmaceuten, under begränsad tid, fick lov att expediera en annan styrka än den förskrivna utan att först kontakta förskrivaren. Det förutsatte att kunden var väl införstådd, att doseringstexten anpassades och så vidare. Jag tvekade aldrig över att ta till denna kreativa lösning vid tillfällen då det passade.
Idag flaggas det för mängder av restnoterade läkemedel. I en debattartikel tar Johan Wallér, vd för Sveriges Apoteksförening, upp flera förslag på hur bristsituationen skulle kunna minskas längs hela läkemedelskedjan. Ett av förslagen avser apoteksfarmaceutens rätt att till exempel expediera andra styrkor, förpackningsstorlekar och beredningsformer än de förskrivna. En sådan rekonstruktion av apoteksfarmaceutens befogenheter skulle kanske inte passa alla farmaceuter. Men med rätt utbildning och stöd, ser jag absolut nyttan. Tänk potentialen i att kunna byta styrka! För det är precis det jag gjorde för mig dotter. Jag hade ett likande receptfritt preparat för vuxna hemma, så jag tog det och anpassade doseringen. Enligt min bedömning var det, det absolut bästa alternativet, givet situationen.
Jag upplever att det på apotek ibland finns en rädsla att göra fel.
Hur hade jag gjort i tjänst på apotek om det gällde ett annat barn i samma situation? Ju mer jag tänker på det, desto mer tvekar jag. Jag har inget självklart svar. Borde jag agera utifrån det som är bäst för mig eller det som är bäst för barnet? Hålla ryggen fri, eller rekommendera en mycket kreativ, om än tillfällig, lösning. Oavsett skulle det onekligen bli en tuff dialog att hålla med en skeptisk förälder.
Vad är det som avgör när vi gör rätt? Det är inte alltid svart eller vitt. När vi befinner oss i gråzonen måste vi fundera över vårt uppdrag och våga lita på vår erfarenhet och kunskap. Jag upplever att det på apotek ibland finns en rädsla att göra fel, en rädsla så stor att den hindrar farmaceuten från att göra någonting alls. Så om vi farmaceuter förväntas göra mer, behöver vi uppmuntras. Våra självförtroenden behöver en boost. Försöksverksamheten med farmaceutiska tjänster är helt klart ett steg i den riktningen. Men det behövs mer. Sen tror jag, att du som farmaceut måste acceptera att det inte finns en lathund för varje situation. Och så får du ta ställning, vill du ligga sömnlös över något du valde att göra eller något du valde att inte göra?
