“En patient som inte får läkemedel är illa, hundra är katastrof”

“Högt uppe i det öppna kontorslandskapet på Regionens hus i Göteborg blickar jag ut över staden. Spårvagnar, kranar, havet och Masthuggskyrkan har alla en stor plats i mitt hjärta. Alla har de varsin historia att berätta om det liv jag levt/lever. Vintern som årstid var man än bor i Sverige får minnena att vakna från barndomen.

Det är en kall morgon, dagg på tak och vita avgaser från de passerande bilarna längs leden.

På soliga dagar som denna känns till och med byggnationen av Västlänken vacker. Tusentals individer som myllrar utanför, ett helt samhälle i rörelse, en svindlande tanke med alla parallella liv man möter/inte möter varje dag.

Jag har i mitt jobb ett både bildligt och bokstavligt “fiskmås”-perspektiv på livet.

Det är ett växande problem med restnoteringar av viktiga läkemedel till våra patienter vilket är ett stort aber för sjukvården. En patient som inte får läkemedel för en dag är illa, hundra patienter är katastrof. Inom Västra Götalandsregionen, VGR, arbetar jag som Sortimentsrådansvarig, finns ett råd bestående av farmaceuter och sjuksköterskor som ska vara vårdens ögon, öron och händer mot omvärlden när det gäller restnoteringar. Har vi en omvärld som är orolig skonas tyvärr inte läkemedelsförsörjningen och störningar i flödet blir en realitet. Vi letar substitut på viktiga läkemedel som saknas och licenspreparat har blivit en allt vanligare variant för att täcka hålen.

I Sverige har vi ett generellt stort säkerhetstänk kring läkemedel i alla led i kedjan. Författningarna fyller ett stort syfte och är viktiga, men minskar också friheten att arbeta under ansvar som farmaceut i alla led med läkemedel. De är framförallt inte anpassade utefter restsituationer på vanliga läkemedel som kan bli förödande för både patient och behandlade läkare. I alla fall i de kvantiteter vi i dagsläget behöver hantera.

Läkare diagnostiserar, sätter in och följer upp behandling.

Farmaceuter förser patient med rätt läkemedel och informerar om läkemedelshantering.

På senare tid har det däremot blivit mer att farmaceuter informerar om restsituation och läkare får lägga sin kliniktid på att jaga licensalternativ, skriva långa motiveringar och förhoppningsvis kunna förse patient med läkemedel. Det förutsätter att licensläkemedlet inte restar eller ett nytt alternativ restar med en ny rest. Ja, det är en ny vardag att hantera och Sortimentsrådet gör sitt yttersta att fylla hålen i den sinande tillgången på läkemedel. Jag är däremot realistisk och vet att vi är begränsade i vår makt att kunna kurera denna växande restsjukdom. Den är global och behöver initiativ från högre håll, från industrin och beslutsfattarna i riksdagen. Däremot har jag extremt svårt som apotekare att skylla på en högre makt när problemet stirrar en rakt i vitögat. Vi måste kunna göra mer som profession!

En sak är däremot viktig att lyfta för diskussion och den är okontroversiell, fler möjligheter för farmaceuter att utföra sina basala uppgifter när vi har restsituationer. Hur vi gör det rent praktiskt behöver däremot stötas och blötas för att komma fram till en pragmatisk lösning.

Huvudpunkterna är däremot att vi behöver skjuta ansvaret på läkemedelsförsörjning tillbaka till farmaceuterna genom att bland annat:

• Tillåta utbyten av restade licensläkemedel till farmaceuten utan avstämning hos behandlande läkare.
• Låta farmaceuter sköta det administrativa kring licensmotivering för att avlasta och minska byråkratin hos den behandlande läkaren. Ett förslag kan vara att läkaren skriver recept och bockar i en ruta att utbyten vid svåra restsituationer är acceptabelt. Därefter fylla i en kort motivering i en ruta i receptmodulen.
• Tillåta iterering av recept under förutsättning att läkare godkänt det i receptmodulen.
• Vi måste tillåta farmaceuten att under sin legitimation göra byten av läkemedel mellan olika beredningsformer där utbytbart inte utgör en fara för patienten.
• Införa farmaceutiskt sortiment som utökad egenvård. Det skulle även avlasta primärvården att kunna behandla fler simplare vardagsbesvär, allt ska inte ligga på våra redan belastade vårdcentraler.

Flera ser förslagen ovan som radikala, men man kan inte komma undan att apotekare och receptarie är legitimerade yrken med ett redan fastslaget juridiskt ansvar att förse patienter med läkemedel och behandla egenvårdsbesvär. Varför inte då verkligen understödja vården och ta den verkliga platsen i försörjningskedjan?

Hur ska detta då implementeras hos farmaceuterna?

• Först och främst, komma överens med ambassadörer för förskrivarprofessionerna hur de tillsammans med farmaceuterna vill ha denna reglering utformad.
• Riktade kurser med examina om utökad behörighet vid iterering av recept, hantering av licensläkemedel samt egenvårdspreparat. Krav på återcertifiering vart tredje år bör föreligga.

Notera att ovan förslag inte skulle innebära förskrivningsrätt för farmaceuterna utan en möjlighet att inom ramen för sin legitimation arbeta med utökat ansvar för att bibehålla en vettig läkemedelsförsörjning. Att kunna få utrymme inom lagen att utöva sitt yrke stärker även farmaceutens position i samhället som viktiga vårdgivare.

Eftermiddagssolen så här års står på ett drömskt vis och när dagen når sitt slut har jag, inom de nuvarande legala ramarna, gjort mitt yttersta som apotekare. Däremot gnager något inom mig, en ofullständig känsla. När ljuset från det vackra Göteborg lämnar mina fiskmåsögon förs tankarna till ännu en morgondag där jag återigen inte kommer kunna göra mer av vad vården behöver av mig som apotekare.