”Som patient må jag vara färdigbehandlad, men som kund är jag långt ifrån nöjd”

Det hela börjar med ett digitalt samtal till en vårdgivare där samtalet avslutas med ”har du fler frågor som du vill ha svar på eller känner du dig nöjd idag” och ”känner du att du har all information du behöver för att fortsatt kunna vårda dig i hemmet?.” Jag tänker genast är jag nu är ”kund” och inte patient?

I takt med ett växande individuellt välstånd, introduktion av ny media och förändrade resvanor har människor också blivit mer aktiva och krävande, både privat och i sin yrkesroll. Människor är idag mer medvetna om sina valmöjligheter och rättigheter. Det har med tiden också bidragit till ett mer tjänste- och kundorienterat synsätt. Det här synsättet har även spridit sig till den offentliga vårdsektorn som på senare tid har börjat agera mer och mer som privata organisationer, med ett ökat intresse för ”kunden”.

Denna förändring startade dock för ett bra tag sedan och många debatter kring just privatisering inom hälso- och sjukvården har det blivit sedan dess.

Lagen om valfrihetssystem, LOV, trädde i kraft den 1 januari 2009 och är en av de största vårdpolitiska förändringar som genomförts i den öppna vården. LOV innehåller regler om vårdval som tillämpas i de fall som kommuner och landsting väljer att konkurrensutsätta verksamhet inom hälsovård, omsorg och socialtjänst, och dessutom väljer att låta brukarna av tjänsterna välja utförare. Det är detta som i vanligt tal kallas vårdval.

2009 släpptes även apoteksmonopolet med motiveringen ”Det finns goda skäl att tro att det går att åstadkomma effektivisering och därmed lägre priser genom fri konkurrens på detta område.” Dessutom skulle fler svenskar få tillgång till läkemedel på närmare håll speciellt de i gles- och landsbygd. De stora privata apotekskedjorna fick då ta plats på marknaden och konkurrera fritt om kunderna både för receptbelagda och receptfria läkemedel.

Många menar att samhället och marknaden är ett. Samhällsutvecklingen drivs av konkurrens och avreglering och konkurrensutsättningen är receptet vare sig det handlar om sjukvård eller annan verksamhet.

Man menar med det att offentligt drivna verksamheter per definition är ineffektiva och lösningen på det är privatisering. Konkurrensen kommer att höja kvaliteten i välfärdstjänsterna eftersom kunderna söker sig till de bästa vårdcentralerna, sjukhusen, apoteken etc.

Att vården är en lukrativ bransch vet vi redan. För att upprätthålla goda vinstmarginaler, under konkurrens, måste företagen fortsätta att satsa på fler och nöjda kunder. Den strategi som företagen väljer här bygger ofta på de lagar och regler som finns för utövandet av verksamheten och extra viktigt när det gäller hälso- och sjukvård är att dessa lagar och regler ska bygga på att det finns ett patientperspektiv och ett företagsperspektiv som går hand i hand. Men hur ska jag som ”kund” då veta vad jag kan kräva av alla dessa vinstdrivande företag, apotek och andra vårdinstanser? Hur vet jag att tjänsten som erbjuds är bra och ändamålsenlig?

Är det ens att föredra att en verksamhet som, enligt lagens portalparagraf, ska utgå från att ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården” organiseras efter marknadens principer?

Vi har sett exempel på där vårdens portalparagraf ”Svagast först” krockar med marknadsprincipen ”Starkast (rikast) först”. Privata sjukförsäkringar som ger förtur till vård. Många lätta och korta läkarbesök gynnar omsättningen och vinstmarginalerna. Mångsymtomatiska svårlösta fall där mycket tid behöver läggas på patienten bortprioriteras. På apoteken har vi sett en ökad merförsäljningsfokus där patienterna omvandlas till antalet produkter/kund. Områden med handlingskraftiga kunder gynnar apotekets omsättning och vinst. Apoteken blir fler och stannar i dessa områden medan de på andra orter stänger ner eller flyttar.

Sveriges Farmaceuter var positiva till att avskaffa apoteksmonopolet men flaggade för att de saknade flera viktiga bitar, som en modell för hur apoteken ska få ersättning för det kvalitetsarbete som farmaceuterna utför. Många diskussioner har ju även förts genom åren angående saknaden av kravställning på aktörerna att hålla lager. Samtidigt som aktörerna saknar bidrag för att kunna lagerhålla dyra läkemedel som sällan efterfrågas.

Samma sak gäller vårdgivarna där det flaggats för att många kvalitetsbitar inte finns med bland de lagar och regler som gäller för att driva till exempel vårdcentral. Ett exempel är att det saknas krav på tillgängliga tider för akutbesök eller på deltagande i jourverksamhet som vid kriser och katastrofer. På grund av oklara regler kring att delta i utbildning av personal har det också blivit allt svårare att hitta utbildningsplatser för blivande specialistläkare, eftersom företagen inte ser en ekonomisk vinst i det.

Ett stort plus är att privatiseringen drivit igenom digitaliseringen av hälso- och sjukvård snabbare. Att vi kan komma i kontakt med en läkare via nätet för enklare besvär som förlängning av recept. Att vi sedan ovanpå det via apoteksaktörers hemsidor kan beställa hem vårt läkemedel har såklart förändrat livssituationen för många.

Det är svårt att veta var vi står just nu, men sammanfattningsvis så vill vi ha det personligt samtidigt som vi vill ha det effektivt där resurserna fördelas på bästa tänkbara sätt. Jag ställer mig samtidigt frågan om det krävs vinstintresse för att inspirera till en sådan resursförbättring och riskerar vi verkligen då att sänka medmänskligheten? Kan det vara så att det är till politikerna man måste vända sig, och att resurserna behöver ses över på den nivån. För att kunna gå vidare mot fortsatt förbättring behöver vi kontinuerligt lyfta dom brister som finns så vi vet var resurserna behövs. Jag tror att företagen vill göra rätt och att patienten är deras kund. Det vill säga att det finns ett patientfokus i optimeringstänket. Det handlar om att regler, lagar och bidrag ska riktas rätt för att dessa företag ska få rätt guidning i hur de ska kunna vara patientfokuserade, utvecklande och samtidigt vinstdrivande. Jag hoppas att vi ska kunna finna någon slags gyllene mellanväg mellan vinstdriv och medmänsklighet och att en sådan tanke inte är alldeles för naiv för att kunna bli sanning under mitt yrkesliv.