”Hållbarhet gäller inte bara miljön”

Många känner någon som har det tufft på jobbet men som fortsätter att jobba på. En del beundrar sådana människor och ser det som en styrka. Jag, som själv har varit en sådan person en gång i tiden, ser det inte som en styrka. Det är ohälsosamt och vi behöver bygga bort den kulturen som uppmuntrar att ”kämpa på” när man är under stor press. Vi är inte byggda att leva så under en längre tid, förr eller senare kommer energin att ta slut.

Jag har varit på flera workshops som handlar om stresshantering med fokus på arbete. Ofta är det människor som har en hög arbetsbelastning som deltar. Det gemensamma för de flesta deltagare, inklusive mig var att vi hade för höga krav på oss själva och var obekväma med att säga nej. Många kände skuldkänslor mot sina lika belastade kollegor. En annan anledning var att det kändes själviskt att prioritera oss själva, vilket gick emot våra värderingar.

Att prioritera sig själv är inte själviskt. Det inser jag nu när jag kan se hela bilden. Det är bara när vi mår bra och trivs på jobbet som vi faktiskt kan hjälpa andra och göra bra ifrån oss. Skulle man bli sjuk på grund av långvarig stress kan man varken ta hand om sig själv, sina nära och kära eller utföra sitt jobb. Alla förlorar på att vi inte prioriterar vår egen hälsa och sätter gränser.

Jag har också reflekterat över varför det är så få som säger ifrån, när alla verkar gå på knäna. Det tyder på att det är fel i jobbkulturen. Fler borde uttrycka sina behov på jobbet, arbetsmiljölagen finns av en anledning. Att jämnt ha mycket att göra på jobbet ska inte normaliseras. Ett annat problem kan vara att chefer inte tar sitt ansvar, men att hela tiden anpassa sig efter en dålig arbetsmiljö är inte lösningen. Det är inte heller hållbart i längden.

Tidigare har jag definierat mig som en person som alltid ställde upp för andra. Jag ställde höga krav på mig själv och var lite av en perfektionist, vilket jag då såg som en styrka. Detta var inte ett problem förrän 2016, då jag råkade hamna i en av de stressigaste och mest ostabila avdelningarna på företaget. Det är först då som det blev tydligt för mig att egenskaper som jag tidigare trodde var en styrka, snarare var en svaghet som jag behövde jobba med.

Att hålla ut och acceptera en dålig arbetsmiljö motsvarar inte styrka enligt mig. Styrka är inte att ställa upp för andra hela tiden oavsett hur jag själv mår. Styrka betyder inte att jämnt gå med på utmaningar. Att inte visa sina känslor och ”hålla fasaden” är inte en styrka. Att ständigt försöka hålla lika hög prestation som andra till synes verkar hålla utan ansträngning, det representerar inte heller styrka. Det är snarare ett tecken på att man tänker fel.

Styrka för mig är att kunna uttrycka mina behov och önskemål oavsett mottagaren. Att visa känslor är en styrka. Inte känna mig mindre värd om min insats skulle vara mindre än andras, det är en styrka. Att inte jämföra mig med andra är tecken på styrka. Det handlar om att vara medveten om att alla har olika förutsättningar, kapacitet och styrkor. Styrka är att hjälpa andra bara om jag verkligen kan, utan att pressa mig. Att sätta på mig min egen syrgasmask först innan jag hjälper andra. Om inte jag, vem annars ska ta hand om mig?

Jag tror verkligen att en uppfattad svaghet aldrig är en svaghet så länge man är medveten om den. Det är snarare när man inte är medveten om den som det kan ställa till det. För mig är svaghet ofta inte mer än ett felaktigt tankesätt som man på något sätt har lärt sig någon gång i livet. Med lite jobb och öppet sinne kan man ändra på det. Så länge vi har en bra självkännedom, vet våra behov och vart våra gränser går så är vi motståndskraftiga. Vi har inte oändligt med energi, även om det kanske verkade så när man var yngre. Inget i naturen har outtömligt med resurser. Hållbarhet gäller inte bara miljön, utan även oss själva.