“Se hit, apotekarzlatan!”

Den absolut vanligaste frågan jag fått från individer jag inte känner men träffat genom livet är; ”Var kommer du ifrån?” När frågan ställs blir jag alltid perplex för att sedan övergå till ett reflexmässigt svar; ”Sverige.”. Många nöjer sig inte med svaret eftersom min färgnyans skiljer sig från genomsnittet. ”Men var kommer du VERKLIGEN från?”

För de nyfikna berättar jag om att min mamma har svenskt ursprung och min pappa kommer från Iran men att jag är född och uppvuxen i Sverige. Faktiskt från ett litet samhälle på Öland. Jag får däremot en officiell titel av samhällets statistikbyråer som andra generationens invandrare, vilket gör att folk behöver veta mer om min identitet. Ibland slänger jag in en dråplig kommentar för att lätta upp ämnet, det är inte alltid behagligt att samtala om härkomst. Samtalen går lätt in på integration och identitet vilket är ett snårigt första samtal att ha med en individ.

Jag brukar säga till folk att jag är lite av en hybridbil, går delvis på bensin, delvis på elektricitet. För det mesta tycker folk att kommentaren är underhållande, ibland faller skämtet platt. Fokuset på mitt ”exotiska” utseende (ja, den kommentaren har jag hört x antal gånger) är i mitt tycke mödosam och ointressant. Att jag är ”exotisk” får mig oftast att tänka på olika typer av undulater. Tanken att jag struttar omkring i olika typer av färgglada fjäderverk på jobbet och när jag är ute i samhället blir komisk i sammanhanget.

Det sägs att utseendet inte definierar personen men många personer synar andra uppenbarligen utifrån utseende och klädval. Det är djupt rotat i vårt sätt som människor att hantera vår omgivning, dela in i fack, skamlöst. Mina erfarenheter är att mitt utseende verkar väcka många frågor och känslor när jag talar med individer, helt utanför min möjlighet att påverka. Mitt val är, ska jag lägga energi på att förklara mig själv i det återkommande samtalsämnet, eller inte? Det självklara svaret är inte alltid nej.

Jag förstår självfallet att de flesta individerna inte menar något illa med frågorna, nyfikenheten tar över, något som vi människor är inbyggda att vara. Socialt hyfs finns däremot likt människor, i många olika skepnader och nyanser.

Några upplevelser från arbetslivet får mig däremot att fundera mer än andra. Det blir svårt att inte lägga någon vikt vid kommentarerna när man tar på sig apotekarhatten och ska utföra ett arbete. Utseendet har verkligen inte något med min professionella utövning att göra. Jag vill inte prata om det. Lika lite vill jag förklara vad jag identifierar mig som. Det hör inte hemma på arbetsgolvet ute på apoteket, kliniken, labbet eller kontoret. Därför blir det extra svårt i situationer när patienter/kunder vill veta mitt genetiska anlag under ett allvarligt samtal. Det går självfallet inte att hänvisa till mig som en hybridbil när personen framför är svårt sjuk och behöver min hjälp.

Många som läser denna text kanske känner att det sociala dilemmat är bagatellartat. Andra sammanhang jag varit med om kan möjligen belysa problematiken ytterligare för de tveksamma:

Jag är 23 år och arbetar första gången som apotekstekniker under en sommar. En kund kommer in och ska handla. Hen stannar till när jag ska ta betalt i kassan och utbrister; ”Amen, är det inte du i Skavlan? Du måste vara hans bror!” Personen åsyftade på Niklas Källner som arbetade som intervjuare i tv-programmet Skavlan för flera år sedan. Jag skrockade till lite och samtalet fortsatte in i vanlig manöver till var jag kommer från, identitet, härkomst, integration. ”Ha det fint Niklas bror!”

Samma sommar, jag hamnar ofrivilligt i diskussion om mitt utseende med en annan kund som behöver egenvårdsråd. Av någon anledning blir rådgivningen kapad och går över till något ”viktigare”, mitt utseende. Jag ser bestämt ut som en portugis eller belgare, det finns inget tvivel om den saken. Ingen landsman här inte!

Jag arbetar som klinikapotekare och gör läkemedelsavstämning med en patient. Precis innan samtalet ler individen och frågar:

”Gillar du fotboll?” ”Nej det gör jag inte säger jag kvickt.” ”Du ser ut som Zlatan.” Återigen perplex av kommentaren, skrattar jag till men fortsätter genomgången. Samtalet avrundas med att hen önskar mig lycka till med fotbollen i framtiden.

Se hit allihopa, jag är apotekarzlatan. Här kommer andra generationens invandrarundulat, bror till Niklas Källner och hybridbil.

Läs mer >> Han vill ta upp ämnen som för professionen framåt