”Vi måste kunna visa att vi är samhällets läkemedelsexperter”

I våras fick min bäbis sitt allra första recept utskrivet. För att slippa karusellen med bäbis i bil fram och tillbaka, var jag frestad att be hennes pappa hämta upp receptet på vägen hem från jobbet. Men så hejdade jag mig och insåg att jag ville hämta ut hennes allra första recept själv, på ett fysiskt apotek. Så bäbis fick stanna hemma med pappa medan jag cyklade ner till apoteket, förväntansfull inför denna upplevelse. Och det blev sannerligen en upplevelse men inte riktigt som jag hade förväntat mig.

Under cykelturen spelade jag upp olika scenarion i mitt huvud och fantiserade om vad farmaceuten skulle kunna fråga mig. Jag var riktigt munter faktiskt, det är inte så ofta jag går in på ett apotek inkognito. Jag hade naturligtvis skummat igenom FASS-texten hemma och det fanns inga frågetecken eller oklarheter kring förskrivningen. Men av farmaceuten ville jag ha hela upplevelsen: information om utbyte, dosering och gärna tips på hur jag skulle få i min dotter medicinen.

Väl inne på det kvällsöppna apoteket blev jag framtryckt till receptdisken. ”Ge mig ditt bästa”, tänkte jag för mig själv. Besviket insåg jag att den förskrivna varan var periodens vara, så fabrikat och utbyte kom aldrig på tal. Däremot svarade jag sanningsenligt att ordinationen var helt ny, min dotter hade aldrig använt det här pulvret för magen tidigare. Då märkte jag hur farmaceuten blev besvärad. Jag fick spridd information ur FASS och andra lösryckta frågor. Jag upplevde farmaceutens beteende som osäkert. Två gånger sa hen också att min dotter var ung och indikerade att det var en ovanlig ordination för ett så litet barn. Hade förskrivaren undersökt henne ordentligt?

Vad kunde jag säga till farmaceuten utan att avslöja mig helt? Vid det här laget var jag både irriterad och arg. Förskrivningen var helt korrekt, både vad gäller åldersintervall och dosering. Jag förstod inte alls varför farmaceuten försökte överföra sin uppenbara osäkerhet på mig. Tillslut försäkrade jag hen, med hänvisning till bipacksedeln, att ordinationen var korrekt, knappast ovanlig och att läkemedlet var godkänt från 6 månader.

Några smarta tips om hur medicinen skulle administreras fick jag naturligtvis inte av den farmaceuten.

På väg hem funderade jag över det här mötet. Tänk om jag inte hade varit farmaceut själv? Då hade det oprofessionella bemötandet och farmaceutens okunnighet kunnat leda till att jag inte hade vågat ge min dotter sitt läkemedel. Vi har alla hört WHO-siffrorna om att endast hälften av de mediciner som hämtas ut på apotek tas på rätt sätt, eller alls och en utebliven behandling kan få allvarliga konsekvenser.

Jag vet att det finns mycket kompetent personal på våra apotek, farmaceuter och tekniker som brinner för sitt arbete. Men jag vet också att det finns brister och att kompetent och erfaren personal väljer andra arbetsplatser. Det är ett verkligt bekymmer. Och visst, jag kan ifrågasätta mig själv som kund, jag går till apoteket med höga förväntningar på att få uppleva något, när jag egentligen hade jag varit nöjd med korrekt information och en dosspruta ner i påsen.

Det är klart att man kan känna sig för dränerad vid arbetsdagens slut för att kunna leverera ”sitt bästa”. Men vi får aldrig glömma bort vilken otrolig inverkan vår kunddialog kan ha på en patient. Och farmaceuter efterfrågar ofta detta, att få se hur vår kunskap stöttar och förbättrar läkemedelsanvändningen. Att få se hur vårt arbete gör skillnad. Men då måste farmaceuten också vara beredd på att alla kunder inte har haft sitt läkemedel tidigare och liknande. Jag tycker att apoteken måste kunna leva upp till högt ställda förväntningar eller åtminstone klara av en rimlig miniminivå. Nu fick jag inte uppleva vare sig det ena eller det andra vilket gör mig både ledsen och bekymrad. Jag vet att många kan ge så mycket mer, men hur ska vi säkra att kompetensen blir kvar på våra apotek? Vi kan inte säga att vi är samhällets läkemedelsexpert, utan att också kunna visa det. Även när arbetsdagen närmar sig sitt slut.