”Det går inte att vänta och se, då är det för sent”

Richard Bergström har sedan juni 2020 varit Sveriges vaccinsamordnare och befunnit sig i epicentrum av den heta vaccinfrågan under hela pandemin. Han bor nu i Schweiz, men han är född och uppvuxen i Göteborg.

– Jag växte upp i Göteborg – i Länsmansgården, Biskopsgården. Jag gick i skola precis bredvid platsen där dödsskjutningen av en polis skedde förra året. Jag gick på Sjumilaskolan som var en av de mesta problemskolorna i hela Göteborg, säger han.

Han minns uppväxten som stimulerande.

– Vi bodde i en lägenhet där. Det var många med invandrarbakgrund, vilket jag tyckte var kul – att träffa en massa olika kulturer. Men det var ju lite annorlunda, säger han.

På 1960- och 1970-talen var det en stor arbetskraftsinvandring till Sverige och i Göteborg handlade det om att jobba på Volvo eller på något av varven.

– Hälften av föräldrarna i området jobbade på bandet på Volvo medan kanske en tredjedel jobbade på varven på Eriksberg, Götaverken och Arendalsvarvet där min pappa var ekonom. Han jobbade som revisor, kan man säga, och min mamma jobbade med design, säger han.

Richard Bergström har alltså inte någon farmaceutisk familjebakgrund.

– Ingen av mina föräldrar är akademiker, men jag var en nördig plugghäst. Jag började skolan ett år tidigare och gick med dem som var ett år äldre. Sedan hade jag en väldigt inspirerande kemilärare på högstadiet som till och med ordnade lektioner på fritiden. Obetalt, för de som tyckte att det var kul, säger han.

Även på gymnasiet var det en kemilärare som inspirerade.

– Där hade jag en kemilärare som var otroligt tuff och hård. Han gav aldrig någon en femma, men jag fick en redan första terminen. Och så fick jag ett litet stipendium och fick dessutom åka till Stockholm på Berzelius-dagarna och lyssna på en massa forskare, säger Richard Bergström.

Men när det gäller yrkesvalet var det definitivt inte givet att Richard Bergström skulle gå den farmaceutiska banan. Egentligen var det ett annat yrke som lockade starkare när han var yngre.

– Jag ville bli journalist, utrikesreporter. Jag var jätteintresserad av politik och jag gick på stadsdelsbiblioteket vid skolan varje dag på lunchen och läste tidningar. Göteborgs-Posten fick vi ju hem i brevlådan, men jag gick dit och läste Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Men sedan var det lite slumpen som gjorde att det tippade över till farmacin. Den ena faktorn var att en av föräldrarnas bridgekompisar som var apotekare började berätta om hur det var. Den andra var Läkemedelsboken.

– Jag var på apoteket för att köpa något och så låg det en blå bok där som det stod LB på. Jag bläddrade i den och förstod ingenting. Kontraindikationer, det var rena latinet, men jag tyckte att det verkade häftigt och köpte boken, berättar han.

När det sedan var dags att välja universitet och yrkesbana var det i denna vägkorsning som Richard Bergström stod. Men i ärligheten namn verkar det ändå ha varit ett ganska enkelt val.

– Jag valde mellan Journalisthögskolan i Göteborg och apotekarlinjen i Uppsala. Men jag ansökte bara till apotekarlinjen och så kom jag in, säger han.

Studietiden i Uppsala minns han med glädje och värme, men det var fokus på studierna till 100 procent.

– Jag stortrivdes i Uppsala. Organisk kemi och det här med formler och synteser. Men även det rent praktiska tyckte jag var roligt. När jag kom till Uppsala tog jag det så himla seriöst. Det gjorde att jag valde bort kåren och engagerade mig aldrig där, säger han.

Första klivet ut i arbetslivet blev ett jobb på nuvarande Läkemedelsverket, men som då hette Socialstyrelsens läkemedelsavdelning. Chefen hette Kjell Strandberg och några av kollegorna hette Tomas Salmonsson och Thomas Lönngren. Senare skulle Thomas Lönngren bli hela europeiska läkemedelsverket EMA:s chef och Tomas Salmonsson ordförande i den vetenskapliga kommittén CHMP inom EMA. Kjell Strandberg blev den nya myndigheten Läkemedelsverkets första generaldirektör och sedan den främsta initiativtagaren bakom dagens europeiska godkännandesystem för läkemedel. Men det första jobbet för Richard Bergström var att rensa ut myndighetens gamla surdegar.

– Vi hade något som kallades Balansen som var alla ärenden som inte var avgjorda, många med handläggningstider på flera år. Jag blev ansvarig för att beta av den där Balansen. I princip avslog vi en massa ärenden och produkter som hade legat. Från att ha haft handläggningstider på två, tre år kom vi ner till nio månader, säger han.

Kjell Strandberg hade en plan för att reformera godkännandeprocessen i det EU som Sverige snart skulle gå med i och i planen ingick även att placera Läkemedelsverket i den europeiska frontlinjen. Den avbetade Balansen var en del av den planen. En annan del var att förändra relationen mellan läkemedelsföretagen och myndigheten så att man satt ner i en vetenskaplig rådgivning relativt tidigt i processen, enligt en amerikansk modell. Samtidigt började Läkemedelsverket att marknadsföra sig självt i Europa.

– Vi åkte på resor och träffade våra regulatoriska kollegor i Storbritannien, Schweiz, Tyskland och Frankrike. Vi träffade också läkemedelsindustrin och när vi var i Schweiz så träffade vi alla tre globala koncerncheferna på Ciba-Geigy, Sandoz och Roche. Då kom chefen på Roche fram till mig och sa: ”Richard, when you’re tired of being in the government, you call me, you come and work for me, OK?”, säger han.

Och så blev det. Han blev rekryterad till Roche i Schweiz för att driva samma förändringsarbete som han gjort på Läkemedelsverket, men från andra hållet med en chef som hade sett att detta var framtiden. Det gick bra, väldigt bra. Det blev tre år på Roche, ytterligare tre år på Novartis och sedan tillbaks till Roche igen.

Det här var en tid då hela läkemedelsbranschen genomgick en stor förändring. Man slutade ta fram likartade läkemedel som konkurrenterna, så kallade ”Me-toos”, bara för att det gick och började istället fråga sig vad sjukvården egentligen vill ha. Vad skapar värde för dem? Och sedan satsa på det som vården kommer vilja betala för.

Det var en tid av uppvaknande i läkemedelsbranschen, inte bara på ett vetenskapligt plan, utan också på ett etiskt plan. Fram till dess hade läkemedelsföretagen ägnat sig åt marknadsföring och säljmetoder som inte sällan fick kritik när de blev kända. Det handlade bland annat om att hålla läkarkåren på gott humör med bjudresor, middagar och generösa honorar för föreläsningar.

I detta läge blev Richard Bergström rekryterad som vd för den svenska Läkemedelsindustriföreningen, LIF. I Sverige gick diskussionernas vågor höga. Man ville införa generika – LIF var emot. Läkemedelspris i förmånssystemet skulle förhandlas med en statlig myndighet – LIF var emot.

– Läkemedelsbranschen gjorde sig ovän med alla och var emot allt. Man hade inte tänkt igenom detta ordentligt, säger Richard Bergström.

Han kom tillbaka till Sverige med helt andra perspektiv och en ny chef som hade insett att det var en återvändsgränd.

– Jag hade en fantastisk chef i Steinar Hoeg, en norrman från Astra Zeneca som satt som ordförande alla mina år på LIF.

Det blev kovändning när det gäller förmånssystemet, det blev kovändning om generika.

– Vi kanske inte gillade det, men det var bara att acceptera, allt annat var ju som att bli arg på vädret, säger Richard Bergström.

På samma sätt blev det nya tongångar när det gäller marknadsföringen.

– Inför hotet om granskning från Riksenheten för korruption tog vi tag i det och jag blev så småningom till och med ledamot i styrelsen för Institutet mot mutor för att vi hade visat att vi kunde städa upp. Det är fortfarande många äldre läkare som pratar om den gamla goda tiden, som tycker om att resa, att gå på restaurang och gå på Läkarstämman, men allt det är ju borta.

Nästa jobbyte blir återigen ett skifte i geografi, men inte av frågor, när han blir rekryterad till vd i den europeiska läkemedelsindustriorganisationen, EFPIA, i Bryssel. Även industrin i Europa behövde städas upp.

Som en röd tråd genom hela Richard Bergströms yrkesgärning går viljan att underlätta för olika parter att komma överens, att fungera som ett smörjmedel i processerna.

– Jag hörde en gång en professor i sociologi som pratade om ”the cost of friction”. Friktionen gör att det kostar i ineffektivitet. Saknar man förtroende går allt trögt, finns det ett förtroende går allt mycket enklare. Jag har tänkt mycket på hur otroligt mycket ineffektivitet det finns i branschen.

Det har han också mött i sin nya roll som vaccinsamordnare, där vissa av hans kollegor har haft svårt att hantera besked om produktions-kapaciteten från läkemedelsbranschen.

– Då blir de sura och talar om utpressning, men om kapaciteten är begränsad får man ju gilla läget. Det betyder inte att vi behöver acceptera de priser som företagen äskar, men kunde de tillverka mer skulle de göra det, säger han.

Med sina erfarenheter från både godkännandemyndigheter och läkemedelsföretag har Richard Bergström en mycket god insikt i båda sidor av vaccinprocessen. Att sedan sitta på en tredje position, med mandat från EU-kommissionen att förhandla fram avtal och köpa in vaccin har varit intressant på flera sätt.

Han drar en anekdot som inträffade i juli 2020 när de första avtalen hade undertecknats.

– Då var det ett land som sa att ”Nu har vi köpt Astra Zeneca, nu räcker det.” Nej, sa jag, så kan vi inte resonera. Det kanske inte blir godkänt. Då tittade de på mig och sa ”Vadå, vad menar du? Vi har ju beställt det.” Jamen, så fungerar det ju inte, sa jag.

Istället har han hela tiden förespråkat strategin att helgardera, räkna med det värsta och beställa full ranson av alla vaccin – något kan hända med ett vaccin, eller flera. Och i backspegeln är det lätt att konstatera att han har haft rätt. Astra Zenecas vaccin uppvisade en ovanlig, men allvarlig biverkan och slutade användas. Janssens vaccin hade ett liknande problem och användes aldrig i Sverige. Den mest oprövade tekniken med mRNA-vaccin, som många ville skippa ifrån början, var den som visade sig fungerade bäst och har blivit stommen i Sveriges vaccinstrategi.

– Men vi har inte kasserat nästan någonting i Sverige. Vi har donerat alla Astra Zeneca och alla Janssen. Vi hade ett litet överskott Moderna nu som vi gav till Rwanda, en miljon doser strax före jul, säger han.

Och nu när den tredje dosen ges för fullt beror det på att Richard Bergström beställde de doserna redan under sensommaren 2021.

– Det går inte att vänta och se, då är det försent.

Att han har en bakgrund i industrin innebär inte att han har låtit dem slippa undan enkelt. I USA och Storbritannien har vaccinen till exempel godkänts utan att företagen har behövt ta något som helst produktansvar. Så är det inte i EU,
där företagen har ett delat produktansvar tillsammans med EU-kommissionen.

– Jag var en av de första som sa att vi inte kan acceptera att industrin inte ska ha något produktansvar. Samma sak var det med prissättningen där de i början hade helt ohemula äskanden. Där tog jag en ganska hård linje och det är ingen hemlighet att vi har bråkat om priserna, säger han.

Som tidigare industriperson får han en helt annan trovärdighet, menar han. Ett exempel är ett företag som tidigt försökte ge EU-förhandlarna en lektion i värdebaserad prissättning.

– Då sa jag bara ”Stop it”.”This is bullshit, you are not going to educate me on value based pricing.” Om vi ska prissätta vaccinet efter det värde de ger så kommer de att kosta tusentals dollar per dos, och det kan vi ju inte betala. Glöm det. Lägg ner hela presentationen sa jag inför hela teamet. Jag upplever att det verkligen har varit en styrka, och jag tror att även de andra upplever att det är en styrka att ha någon som verkligen är en insider, som kan det här, säger han.

En annan röd tråd som har löpt genom Richard Bergströms karriär är att han hela tiden har sökt sig till chefer som har en vision, som vill förändra.

– Det är sällan jag som har idéerna. Jag har istället en ganska bra analytisk förmåga att se vad jag kallar vektorer i tillvaron, eller kraftfälten som visar vart vi är på väg och vad som behövs och sedan tar jag rygg på dem som har idéerna som leder ditåt. De kanske bara är en eller två i en organisation, men de är ledarna, säger han.

Så har det varit varje gång Richard Bergström bytt jobb. Förutom nu. Nu har han tagit på sig jobbet att fixa vaccin till Europas nära 450 miljoner invånare. Och hittills går det ju bra.