“Länge pratade man inte om klinisk farmaci”

Margareta Hammarlund-Udenaes är professor emerita i farmakokinetik och farmakodynamik vid Uppsala universitet, och tog förra veckan emot Apotekarsocietetens Rune Lönngren-pris för sina insatser inom samhällsfarmaci och klinisk farmaci.

Varifrån kommer ditt engagemang för klinisk farmaci?

– Då får vi gå tillbaka till 1972, då jag först hörde talas om ”bedside pharmacy”. Två svenska apotekare hade varit i USA och studerat utvecklingen där och berättade om det i media. Jag arbetade som sjukvårdsbiträde på Södersjukhuset och tyckte det lät spännande.

– Året därpå kom jag in på apotekarprogrammet, men upptäckte då att det inte innehöll något om klinisk farmaci. Länge pratade man inte om klinisk farmaci över huvud taget inom farmaceutvärlden i Sverige. Det var politiskt omöjligt gentemot läkar- och sjuksköterskefacken. Men 1989 rullade det långsamt i gång, då Apotekarsocieteten och Apoteket AB tillsammans med farmaceutiska fakulteten i Uppsala började dra i frågan. Innan dess hade vi kommit i gång med undervisningen i farmakoterapi på både receptarie- och apotekarprogrammet. Sedan införde vi de första valbara kurserna i klinisk farmaci och magisterprogrammet startade 2006, säger Margareta Hammarlund-Udenaes.

Vad är du mest stolt över?

– Att ha varit med och fått i gång verksamheten med klinisk farmaci på utbildningarna. Jag har såklart inte gjort detta själv, men jag har initierat det och sedan har andra fått ämnet att expandera. Till exempel har vi haft studenter som gjort fördjupningsprojekt på sjukhus och tittat på fel i läkemedelsordinationerna och hittat i snitt mer än ett fel per individ. De kliniska farmaceuterna gör ett otroligt viktigt arbete med att se helheten i läkemedelsbehandlingen och avlasta läkare och sjuksköterskor.

Hur tror du att den kliniska farmacin kommer att utvecklas?

– Den kommer bara att expandera, behovet av vår kompetens är så stort inom vården. Framför allt vill jag betona samarbetet med andra vårdprofessioner och att vi jobbar i team runt patienten. Det finns inte överallt idag, men så tror jag att vi kommer jobba mer.

– I framtiden, när vi blir fler farmaceuter inom vården, tror jag också att vi kommer att specialisera oss inom olika terapiområden. Vår helhetskunskap kring läkemedel är fortfarande viktig, men det behövs även specialiserade kunskaper kring sådant som antibiotika, infektion eller njursjukvård bara för att nämna några exempel.