“Varför ska det vara så svårt att känna sig jämlik?”
Farmaceuter måste våga ta plats, inse sitt värde och visa sin kompetens. Men det kan vara svårt när självförtroendet vacklar, skriver apotekarstudenten Jennifer Nilsson.
Regnet slår försiktigt mot kinderna medan jag försöker hålla i huvan på regnjackan med ena handen och kolla upp nästa bästa buss hem med den andra.
Det är sent fredag eftermiddag, jag har precis avklarat första veckan av mitt examensarbete på KI och är på väg hem till en välförtjänt stund av hjärndött tv-tittande innan jag förmodligen somnar i soffan.
Men jag inser när jag står där, vid ett övergångsställe på ett regnigt och blåsigt S:t Eriksplan i Stockholm, att under den här veckan har jag kommit till två viktiga insikter:
- Om det är svårt att småprata vanligtvis, så är det tio gånger svårare att småprata på engelska.
- Att småprata. På engelska. Med forskare, läkare och doktorander som känns mycket mer kunnigare och smartare än du själv är ännu svårare. Och läskigt.
Varför ska det vara så svårt att ta plats och känna sig jämlik? Som att man har något att bidra med? Det är en känsla som verkar ha hemsökt både mig och hela farmaci-yrket under åren. Vem som har smittat av sig på vem vet jag inte. Eller är det bara generellt så att sådana som mig söker sig till yrket? Det kan bara farmacigudarna svara på.
Och samtidigt som dessa frågor upptar mina tankar på den bullriga bussen hem så påminns jag om studenterna från Göteborgs universitet, som larmar om att de får signalerat till sig av kursansvariga att de inte har inom vården att göra.
Suck. Varför ska det vara så svårt att känna sig jämlik?
Det pratas mycket om att vi som yrkeskår måste våga ta plats och visa att vi kan. Vi är kompetenta! Vi har något att bidra med! Och jag själv stämmer alltid in i samtliga utav hurra-ropen.
Vi kommer aldrig komma någon vart, varken som individer eller som yrkeskår, om vi inte tror på oss själva och vår egen kompetens.
Men det jag själv upplever som det svåraste hindret att komma över i detta pussel av självförtroende är att komma underfund med vilken den här platsen som vi ska våga ta är. Och för att förstå det så måste vi på något sätt definiera vilka vi är i relation till andra yrkeskårer.
Vem är jag i förhållande till forskarna på KI? I förhållande till läkare? Vart platsar vår farmaceutiska kunskap och kompetens in i vårdkedjan? Vilka är vi?
Är vi läkemedelsexperter? Läkemedelsrådgivare? Vårdpersonal? Icke vårdpersonal? Rådgivande butikspersonal? … jämlika?
*pling*
Bussen stannar på min hållplats.
Exakt 1h och 15 minuter senare sitter jag i soffan med nya torra kläder och får en puss på kinden av min sambo. De existentiella frågorna får vänta.
Åtminstone tills imorgon.
