”Vi måste stå enade som farmaceuter”

[Uppdaterad 2020-10-13, kl 15.26, länk till tidigare porträtt tillagd]

Under fredagens fullmäktige valdes Sandra Jonsson till ny ordförande för Sveriges Farmaceuter under något tumultartade former. Apotekssektionen nominerade henne vid sittande fullmäktige som en motkandidat till valberedningens förslag till omval av Ulf Janzon. Reaktionerna blev starka hos flera delegater, men vid den slutna omröstningen vann Sandra Jonsson med rösterna 16 mot 10.

– Jag förstår att alla blev jättechockade, säger Sandra Jonsson.

Hon förklarar att bakgrunden till agerandet att så hastigt föreslå en egen kandidat till ordförandeposten bottnar i att apotekssektionen under krisvåren 2020 har känt sig motarbetade i styrelsen.

– Inom apotekssektionen har det funnits känsla av att vi inte har lika hög status som våra förbundsstyrelsekollegor. Den här våren har vi ju haft en jätteviktig avtalsrörelse, men vi har då känt att vi måste strida i styrelsen för att föra fram våra frågor, säger Sandra Jonsson.

Hon menar att reaktionerna på fullmäktige naturligtvis mycket beror på sättet som hon nominerades på, men sannolikt också på att hon inte passar in i den traditionella mallen för en ordförande för Sveriges Farmaceuter.

– Jag är inte 55–60 år, jag har inte gått vid Uppsala universitet och gått på kåren där eller är någon som alla vet vem den är. Jag är mycket yngre, säger hon.

Så vem är då Sandra Jonsson? Hon är 42 år, bor i Umeå med man och tre barn och jobbar som apotekare på expeditionsapoteket vid Norrlands universitetssjukhus. Tidigare har hon även jobbat inom staten på totalförsvarets forskningsinstitut FOI. På fritiden gillar hon att springa och gärna långt. Hon har gjort fyra Lidingölopp och otaliga maraton.

– Nu sista halvåret har det inte blivit så mycket på grund av pandemin, säger hon.

Sandra Jonsson har gått en ganska lång väg för att komma in i farmaceutyrket. Hon är i grunden molekylärbiolog där hon inledde en forskarkarriär innan hon, för 15 år sedan, valde att sadla om och först utbilda sig till receptarie och sedan bygga på till apotekare. Det är också i apoteksvärlden som hennes fackliga intresse väcktes.

– Jag ville möta kunder och ge professionell rådgivning. Jag vill vara i apoteksbranschen, men jag vill inte jobba utifrån de förutsättningar vi har på apotek idag. Vi kan inte vara en högutbildad och kunnig profession som samtidigt inte hinner ta lunchrast eller tvingas jobba ensam så att man inte hinner med kunderna. Jag ville ha ett jobb där jag kan utföra de farmaceutiska uppgifter jag är anställd för att göra, säger hon.

Hon tog för några år sedan, tillsammans med förbundet, en fajt med sitt företag, Apoteket AB, som ville utöka ensamarbetstiden och företaget backade.

– Då kände jag att jag faktiskt kan göra något, säger hon.

Hon blev invald i den lokala akademikerföreningen och ganska snart utsedd till ordförande för föreningen inom Apoteket AB. Där trefaldigade hon antalet förtroendevalda på ett år och har lyckats bygga upp en livskraftig organisation som driver fackliga frågor betydligt hårdare än tidigare. Samtidigt som vårens coronapandemi inneburit att många frågor har ställts på sin spets, så har den även resulterat i en större gemenskap inom apotekssektionen och ett större behov av att förändra.

– Under coronakrisen gick vi ihop akademikerföreningarna ifrån de olika kedjorna kring skyddsutrustning och plexiglas och så vidare och satte ihop en lista på punkter som vi ville ha åtgärdade, säger hon.

Men svårigheterna att få gehör för sina frågor i förbundsstyrelsen i kombination med ökade förväntningar på handlingskraft i apotekssektionen upplevde hon som en förödande kombination.

– Då kände jag att sammantaget med det som hänt under våren kan vi inte fortsätta så här. Vi vill behålla våra medlemmar. Jag känner en farhåga att det kan leda till ett medlemstapp om vi inte kan synliggöra för dem vad vi faktiskt gör, säger Sandra Jonsson.

Under fullmäktige-mötet poängterades det att hon aldrig varit chef och att hon som ordförande kommer att bli förbundsdirektörens chef. Något som hon dock inte räds alls.

– Även om jag inte har en formell chefserfarenhet, har jag lett en styrelse med framgång, där feedbacken har varit att man är jättenöjd med mitt arbete, säger hon.

Hon poängterar också att hon har andra meriter som är nog så viktiga för en facklig förbundsordförande.

– Jag har valt att vara ledare i den fackliga organisationen istället. Det är ju en merit som tidigare ordförande inte har haft. Jag har både varit ordförande i akademikerföreningen i två år och innan det varit fackligt aktiv på olika arbetsplatser som skyddsombud och förhandlingsombud. Så jag har ju den biten, den behöver ingen förklara för mig, säger hon.

Hon tror att hennes djupa erfarenhet av förbundets arbete kommer att hjälpa henne och styrelsen att få ett bättre fungerande förbund.

– Under de föregående två åren har det varit stora sjukskrivningstal på kansliet och jag vill hitta ett sätt där relationerna mellan kansliet och styrelse blir mindre slitsamma. Det tjänar hela förbundet på, säger hon och tillägger.

– Jag har förvånats lite över detta. Ett fackförbund borde ju kunna lyckas med arbetsmiljöfrågor. Jag tror att vi kan förstå varandra bättre, men vi får väl se, säger hon.

Under fullmäktige lades också en del vikt på förbundets inriktning vad gäller professionsfrågor kontra fackliga frågor. Där ifrågasattes det om Sveriges Farmaceuter nu skulle bli ett renodlat fackförbund och inte ägna sig åt professionsfrågor. Något som Sandra Jonsson tyckte var en konstig slutsats.

– Vi pratar ju mycket fackligt i vår sektion eftersom vi jobbar för att få det bättre. Jag tycker att professionsfrågorna är jätteviktiga och att vi måste stå enade som farmaceuter. Jag har ju även varit regionssamordnare i Västerbotten sedan 2013 och ordnat professionsföreläsningar här uppe i sju år. Men jag vill ju verka för alla sektioner och jobba enligt den fastställda verksamhetsplanen som jag tycker är jätteviktig. Det kom ju inte fram riktigt i fredags.

Därför bör ingen vara orolig för att det är någon ändring i färdriktningen på gång vad gäller den frågan, menar hon.

– Nej, definitivt inte. Jag förstår att man i upprördhet kanske kan tro det, men jag vill driva professionsfrågorna för alla sektioner. Men det fick jag aldrig chansen att förklara på fullmäktige.

Läs ett porträtt av Sandra Jonsson ur Svensk Farmaci nr 2 2019 >>