“Det var som en uppenbarelse”

– Den verkar väl inte över natten? Blir man trött av den?

Josefin Jädernäs står med telefonen tryckt mot örat och hjälper en apotekarkollega från kirurgavdelningen att reda ut varför ett visst alzheimer-läkemedel ordinerats till kvällen.

– Vi ringer ofta och stämmer av med varandra. Det ger en trygghet eftersom vi är ensamma apotekare på avdelningarna, förklarar Josefin Jädernäs när samtalet är avslutat.

I korridoren runt omkring oss råder ett lugn. De flesta patienter här på lungavdelningen är för sjuka för att vara uppe, utan ligger i sängen med syrgas påkopplad.

Här jobbar Josefin Jädernäs 25 procent av sin arbetstid, och kontrasten är stor jämfört med akuten där hon är resten av tiden. Både när det gäller tempo och uppgifter.

– På akuten handlar det mest om att se till att patienten har rätt läkemedelslista, och att ta reda på om det finns en läkemedelsrelaterad orsak till att de är där. På avdelningen har jag tid att verkligen prata med patienterna och grotta ner mig i deras läkemedelsanvändning, säger Josefin Jädernäs.

När vi ses har det bara gått ett par månader sedan hon valdes till ordförande i den nybildade lokalföreningen för farmaceuter i region Uppsala. Att lotten föll på en nyutexaminerad 26-åring, och inte på någon av de långt mer erfarna farmaceuterna, har att göra med att hon hade ett liknande uppdrag i bagaget. Ett år som ordförande för Farmacevtiska studentkåren i Uppsala gav stenkoll på sådant som stadgar och mötesteknik – och en vana att representera en större grupp.

– Jag har erfarenhet av att företräda en åsikt som jag inte nödvändigtvis delar själv. Och jag vet att jag inte har några problem att vara den som ställer tuffa frågor till arbetsgivaren.

Behovet av en förening i Uppsala ställdes på sin spets när Akademiska sjukhuset tog över läkemedelsförsörjning och beredning i egen regi i vintras. Då anställdes fler apotekare och receptarier på andra ställen än på avdelningarna.

– Vi behövde täcka upp för en större bredd av farmaceuter och få en struktur för hur vi samlar oss, förklarar Josefin Jädernäs.

Trots bredden på föreningens cirka 80 medlemmar är de viktigaste fackliga frågorna samma för alla, enligt Josefin Jädernäs. Det handlar om löner, kompetensutveckling och karriärvägar.

I lön ligger farmaceuterna i Uppsala en rejäl bit under kollegorna i andra regioner – runt 3 000 kronor under, enligt Sveriges Farmaceuters lönestatistik. Och i år fick de bara ett påslag på 0,8 procent, vilket berodde på att arbetsgivaren klassade dem som ”övrig personal” i stället för som farmaceuter.

Nu när föreningen finns kan de bevaka att medlemmarna klassas rätt nästa år, och de driver även på för att det ska finnas fler etiketter i systemet än ”farmaceut”.

– Begreppet farmaceut är ganska brett, och det skiljer rätt mycket om man till exempel jobbar med journalsystemet eller med beredning. Vi vill att det ansvar man tar ska väga tyngre i lönesättningen.

Under hösten har föreningen som mål att ta fram ett förslag till arbetsgivaren över tydligare kompetenskrav för olika roller för apotekare och receptarier, vilket kan ge tydligare karriärvägar. Man ska inte behöva flytta, eller byta bana, för att ta ett kliv i karriären eller få upp lönen, betonar Josefin Jädernäs.

– Men så blir det i dag inom regionerna, eftersom det saknas konkurrerande arbetsgivare.

Att hon själv hamnade just på sjukhus bottnar i en insikt under terapikurserna.

– Det var som en uppenbarelse; det här vill jag jobba med! Jag har alltid velat arbeta med människor och här får jag göra det på ett annat sätt än på apotek, eftersom jag får jobba nära både dem som förskriver och dem som använder läkemedlen.

Tråkiga dagar på jobbet finns inte, tycker Josefin Jädernäs. Hela tiden lär hon sig nytt, inte bara på grund av att hon är ny i yrket. Apotekarnas relativt nya roller på sjukhuset utvecklas snabbt – och möjligheterna att påverka är stora. Det var också delvis därför hon tackade ja till att bli facklig ordförande.

– Förändringar sker inte av sig själva; några måste vara med och driva på. Det känns viktigt att ta chansen att påverka så mycket vi kan.