En av studierna är genomförd på en medicinklinik vid Lycksele lasarett i Västerbotten, där tre klinikapotekare fanns på plats tre dagar i veckan under sex månader.
Studien utvärderar arbetsrelationerna mellan klinikapotekarna och övrig sjukvårdspersonal genom djupintervjuer med 14 läkare och sjuksköterskor vid medicinkliniken.
Den visar att både läkare och sjuksköterskor till en början var skeptiska till införandet av klinikapotekare. Sjuksköterskorna trodde att klinikapotekarna skulle ta delar av deras jobb medan läkarna misstänkte att de istället skulle komma att öka deras arbetsbelastning.
Läkarna var också oroliga för att de skulle förlora makten över läkemedelsordinationerna och bli tillsagda vad de ska förskriva, men dessa uppfattningar försvann efter en tid och byttes ut mot en uppskattande kollegialitet.
Både läkare och sjuksköterskor uttrycker att klinikapotekarna hela tiden hade något att tillföra och att deras kunskap förbättrade läkemedelsarbetet.
Särskilt uppskattade var klinikapotekarnas expertkunskaper rörande biverkningar och interaktioner, förmåga att tala med patienterna och göra läkemedelsgenomgångar. En läkare uttryckte det på följande sätt: ”De vet mer än oss om läkemedel och där kan vi samarbeta och på så vis hjälpa patienterna.”
Generellt var inställningen på medicinkliniken accepterande, vilket underlättade för dem att komma in i yrkesgemenskapen. Men läkarna och sköterskorna kunde också se hinder där sköterskorna inte ville att kostnaden för klinikapotekarna togs från sköterskornas budget, medan läkarna mer pekade på att ronderna tog längre tid eftersom fler läkemedelsfrågor diskuterades.
Den andra studien visar att även patienterna uppskattar klinikapotekarnas insatser.
Studien är genomförd vid Akademiska sjukhuset i Uppsala samt vid sjukhusen i Enköping, Västerås och Gävle. Forskarna har djupintervjuat totalt 15 patienter som ingår i en pågående studie av effekterna av klinikapotekares läkemedelsgenomgångar och uppföljande telefonsamtal efter utskrivning.
Patienterna kände att de blev väl omhändertagna och att klinikapotekarna lyssnade på dem och gjorde så att både patienter och anhöriga kände sig säkrare kring sin medicinering.
Patienterna hade också ett stort förtroende för klinikapotekarnas kunskaper, men däremot var många patienter osäkra på klinikapotekarnas roll på sjukhuset och var både förvånade och konfunderade över att träffa en apotekare på sjukhuset eftersom de aldrig gjort det förut. De kände sig också osäkra på vad de kunde fråga klinikapotekaren om.
När förvåningen lagt sig var det dock många patienter som upplevde det som positivt med en kontakt med någon där de kunde diskutera sin medicinering. En patient uttryckte det så här: ”Förr fick vi patienter inte någon information utan vi fick vår medicin som det bara var att ta. Men nu kan man fråga om, och ifrågasätta, vissa saker, vilket jag tycker är väldigt viktigt.”
Studien kan dock också visa att även om många patienter uppskattade kontakten och diskussionerna kring sina läkemedel så hade de svårt att minnas vad som egentligen sagts och bestämts. Något som lyfter vikten av att komplettera diskussionerna med skriftlig information, menar forskarna.
Här kan du läsa studierna:
Håkansson Lindqvist M et al. Exploring physicians, nurses and ward-based pharmacists working relationships in a Swedish inpatient setting: a mixed methods study. Int J Clin Pharm. 2019-04-01 (Epub ahead of print)
doi: 10.1007/s11096-019-00812-8
Kempen TGH et al. Comprehensive medication reviews by ward-based pharmacists in Swedish hospitals: What does the patient have to say? J Eval Clin Pract. 2019-03-04 (Epub ahead of print)
doi: 10.1111/jep.13121
