Det är en tidig morgon och jag sitter på tåget på väg till min första dag av de tre dagars praktik jag har på kursen klinisk farmaci. Snön har lagt sig och det är minusgrader ute.
Jag är spänd och förväntansfull över att se hur det är att jobba som klinisk apotekare, jag har ju hört hur omtyckt just denna inriktning inom yrket.
Jag märker direkt att farmaceuten som jag ska följa i tre dagar är riktigt duktig och påläst. Det visar sig att hon jobbat på samma apotek där jag jobbar som timanställd. Alla mina kollegor på apoteket har pratat om hur duktig och kunskapsfylld denna farmaceut är och jag tänker direkt: rätt person är på rätt plats.
Mycket riktigt inser jag hur viktigt det är att ha en klinisk farmaceut på sjukhusavdelningarna, för bara under första dagen på praktiken ändrades flertalet läkemedelslistor hos de inlagda patienterna tack vare denna farmaceut.
Läkare är duktiga på läkemedel och sitter på mycket kunskap, men de har redan så mycket att göra och därför underlättar det med en läkemedelsexpert. Men tyvärr finns inte farmaceuter på alla avdelningar på sjukhusen, utan endast vissa utvalda.
Läkarna som jobbar tätt med farmaceuter är jätteglada och positiva till att ha en ”hjälpande hand” när det gäller läkemedelsinsättning- och utsättning. Men, läkare som aldrig jobbat med en farmaceut har svårt att acceptera denna hjälp. Detta skådade jag under min praktik på sjukhuset.
En läkare kommer in från en annan avdelning för att titta till en patient som försämrats. Apotekaren står bredvid och förklarar vad som troligen hänt till följd av patientens läkemedel och läkaren vänder ryggen till och går i väg utan någon respons. Jag tappar hakan men farmaceuten säger bara: Detta är jag van vid, och traskar vidare efter läkaren.
Där stod jag, ledsen och besviken, över att vi farmaceuter har en så viktig roll i samhället och att vi ändå måste kämpa och ”annonsera” att vi finns och är viktiga.
Tre respektive fem års universitetsutbildning gör oss till samhällets läkemedelsexperter, ändå är vi så underskattade av många.
Från händelsen på sjukhuset bestämde jag mig för att jag alltid ska stå på mig och framför allt prata om mitt yrke till alla som undrar eller har för lite kunskap om vad en farmaceut är. Det är viktigt att visa att vi finns, inte bara strunta i om någon underskattar oss!
En liknande känsla får jag när jag står i receptdisken på apoteket och upptäcker ett fel i doseringstexten. När jag informerar kunden om att jag måste ringa läkaren för att dubbelkolla får jag oftast svaret – men det är en läkare, han/hon vet vad han gör. Nej, alla kan göra fel och det är därför vi farmaceuter finns som en ”slutkontroll” innan du använder din medicin – brukar jag säga!
Jag hoppas att alla farmaceuter vågar stå på sig och prata om vårt yrke, både till kunder/patienter, men även till andra yrkesgrupper som i vissa fall kanske har för lite kunskap om oss.
Emina Curic, ledamot i Sveriges Farmaceuters studentsektion.
Kort om Emina Curic:
Ålder: 23 år
Utbildning: Studerar till apotekare vid Umeå universitet.
Fritidsintressen: Umgås med familjen och pojkvännen, träna på gymmet och laga mat.
Därför engagerar jag mig fackligt: Jag är väldigt nyfiken på hur man går tillväga för att åstadkomma förändringar. Jag har aldrig tidigare varit fackligt engagerad och kände att nu var det dags, det är spännande att få medverka till förändringar till det bättre för alla farmacistudenter och farmaceuter i Sverige.
