“Besvikelse att vi farmaceuter inte ens nämns”

För att hålla humöret uppe och blodtrycket nere under rusningstrafiken i det uppgrävda Göteborg, har jag sedan en tid självmedicinerat med att lyssna på ljudböcker och poddar.

Trots att dokumentationen är begränsad, kan jag intyga en viss positiv effekt. I dagarna släppte Läkarpodden, som drivs av Tilde de Paula Eby och läkaren Mikael Sandström, ett avsnitt om läkemedel.

Intressant, tänkte jag entusiastiskt. Dock var jag inte alls beredd på de biverkningar som lyssnandet skulle orsaka. Takykardi, flush och Tourettesliknande symtom.

Varför jag blev upprörd? Vi backar bandet lite.

Att säkerställa rätt läkemedelsanvändning är en utmaning som apotekspersonalen ställs inför dagligen. Det är en klurig uppgift som pockar på uppmärksamhet och kräver ett skarpt sinne.

Det handlar om att ställa rätt frågor. När vi ger individanpassade råd har vi goda möjligheter att vägleda kunden rätt, oavsett om det gäller adekvat egenvård, hänvisning till vården eller instruktioner om hur en inhalator skall användas.

Det är en sak att ge råd till en kund som visar oss sitt behov av hjälp. Men hur säkerställer vi rätt läkemedelsanvändning hos de kunder som inte vet att de är i behov av våra goda råd?

Hur mycket hinner vi säga i utgångskassan när kön med otåliga ”lunchrastkunder” ringlar sig igenom hela apoteket? Hur många hör ens vad vi säger, när deras fokus ligger på att få slå in koden till sitt betalkort för att snabbt få ila iväg till nästa ärende?

När apoteksmonopolet upphävdes 2009 blev det tillåtet för detaljhandeln att sälja receptfria läkemedel. Samma år beslutade Läkemedelsverket att paracetamol 500 mg i 30-pack skulle receptbeläggas och att maximalt 20 tabletter paracetamol 500 mg skulle få säljas receptfritt.

Av samma skäl beslutade Läkemedelsverket hösten 2015 att paracetamol i tablettform endast skulle få säljas på apotek för att skydda folkhälsan. Antalet paracetamolförgiftningar hade tydligt ökat och nått en oacceptabelt hög nivå, vilket låg till grund för beslutet.

Bra att myndigheterna agerade, tycker jag. Försäljning av T. Paracetamol skulle bedrivas av personal som kan och får ge råd. Beslutet påverkade dock inte försäljning av övriga receptfria värktabletter.

Vad innebär detta i praktiken för kunden som äntligen kommit fram till kassan efter att ha köat under eftermiddagsruschen i mataffären? Okej, T. paracetamol säljs inte här längre, då tar jag en annan receptfri värktablett, samma färg på förpackning och typ samma styrka.

Med min bakgrund vet jag att det är skillnad på paracetamol och andra receptfria värktabletter. Är det rimligt att förvänta sig att den stressade kunden i mataffären också känner till detta? Finns det risk att en del kunder betraktar paracetamol och till exempel ibuprofen som likvärdiga värktabletter? Båda är receptfria och därmed ofarliga, eller?

Jag skulle precis ta betalat av en äldre kund som hade hämtat ut antikoagulantia, när kunden la upp en förpackning Ipren på disken. ”Värktabletter är alltid bra att ha i hemma” sa kunden vänligt, glad över att kunna få köpa något mer än bara de receptbelagda medicinerna.

Då slår det mig. Kunden har alltså en apotekares fulla uppmärksamhet, vi har precis diskuterat läkemedelsbehandlingen och ändå frågar inte kunden mig om råd vid val av värktablett. Troligtvis för att hen inte visste att det fanns något att fråga om.

Det visar sig att värktabletterna var tänkta till kunden själv. Uppriktigt undrande, fråga– de jag efter anledningen till att kunden valde just Ipren, i tron om att det var den antiinflammatoriska effekten hen var ute efter.

Till min förvåning fick jag svaret att det kunde behövas vid huvudvärk och feber – kunden hade alltså bara sträckt sig efter den närmsta förpackningen med värktabletter utan att fundera över vilka sorter som fanns att välja på. Jag rådde då kunden att byta värktablett till paracetamol.

Varför? För att det var ett bättre val för kunden i fråga. Det står tydligt i Socialstyrelsens indikatorer för god läkemedelsterapi hos äldre, att NSAID skall undvikas till äldre när det inte finns en välgrundad och aktuell indikation. En sådan övervägning hör inte egenvården till. Kunden var tacksam och hade tillsynes aldrig funderat över att ett receptfritt läkemedel kunde vara mer lämpligt än ett annat.

Jag vet att vi på apoteket många gånger korrigerar valet av värktablett i utgångskassan, även för kunder som inte har bett om råd eller hjälp. En snabb men enkel och konkret fråga kan alltså väcka kunden ur ”trycka-in-betalkortskoden-dvalan.” Om jag på apoteket upplever att det finns risk att kunden väljer fel typ av värktablett, vad sker då inte i dagligvaruhandeln?

Hur ökar vi medvetenheten hos kunden? Vi kanske helt enkelt måste bli ännu bättre på att informera patienten, både förskrivare och apotekspersonal. Det kanske skall vara lika självklart att säkerställa att kunden vet vilka värktabletter som är lämpliga ”så här i förkylningstider” som det är att säkerställa att kunden vet hur dennes inhalatorn fungerar.

Nu kan vi stoppa bandet.

Jag trodde verkligen att avsnittet i Läkarpodden också skulle belysa riskerna med att välja fel receptfri värktablett. I stället pratade Dr Mikael nästan uteslutande om riskerna för levertoxicitet vid för höga doser av paracetamol. Inte ett ord om att NSAID är olämpligt för äldre eller att NSAID interagerar med många andra läkemedel.

Jag väntade spänt på att programledarna skulle hänvisa lyssnare till apoteket för råd om receptfria läkemedel och egenvård. Inte då. Apotek nämndes i förbifarten en gång. Visserligen gjordes också en referens till ”dem på apoteket” i en diskussion om generikautbytet.

Jag blev besviken att Läkarpodden i ett avsnitt som handlar om läkemedel inte ens nämner farmaceuten. Tillsammans med apoteksteknikerna vägleder vi dagligen kunden till korrekt och evidensbaserad läkemedelsanvändning.

Som bevis på detta har mina kollegor och jag nyligen fått två utmärkelser för det arbete och de insatser vi gör. Klart jag blir mallig. Och viktigast av allt, tur att vi har Farmaceutpodden.