Detta är mitt första inlägg som medlem i Sveriges Farmaceuters studentstyrelse så jag tänkte börja med en kort introduktion av mig själv.
Jag heter Caroline Vannefors, är uppvuxen på landet utanför en stad som heter Lidköping – med D – alltså inte Linköping med N (det är skillnad, tro mig). För drygt två år sen blev jag antagen till apotekarprogrammet på Umeå universitet och i samma veva sa jag upp mig från mitt jobb som tandhygienist.
Jag går termin fem nu och tycker att det är otroligt roligt. Inte hela tiden naturligtvis. För det mesta så går jag runt och oroar mig över att jag inte pluggat tillräckligt, att jag har pluggat på fel saker och för att studentekonomin som jag konstant övertrasserar inte ska gå ihop.
Veckan innan varenda tenta så infinner sig den obligatoriska tentaångesten – jag överväger att ge upp, kanske ska jag bli kattuppfödare i stället? Tankarna rör sig alltid åt det hållet av någon anledning.
Men så är tentan över och jag stänger dörren till det som varit och genast blir det lite lättare att andas, åtminstone en stund.
Jag tror att det som många känner och som en del tolkar som något hemskt och farligt, kanske bara är en helt naturlig och faktiskt sund sinnesstämning. Att känna stress är faktiskt naturligt, och ibland nödvändigt för att ta sig framåt. Förutsatt att man återhämtar sig mellan varven. Ibland är nog orden ”ryck upp dig” inte helt fel när det handlar om helt vanliga, naturliga känslor. Men när övergår den känslan till något annat, när träffar man den ökända väggen?
Mår vi studenter sämre i dag än vad studenter gjorde förr, är det jobbigare att studera i dag? Eller är vi bara mer curlade i dag så att minsta motstånd ter sig som ett omöjligt oöverkomligt hinder? En misslyckad tenta blir en så stor törn för självkänslan att vi bara ser mörker, vilket i sin tur leder till att nästa tenta går åt pipan. Om man själv skapar den onda cirkeln borde det vara möjligt att själv ta sig ur den.
Nu menar jag inte att psykisk ohälsa inte existerar, men däremot menar jag att känslan av hopplöshet i samband med studierna i de allra flesta fall är helt naturlig. De allra flesta minns säkert grundskolan, och att den vägen inte heller var helt spikrak. Men i dag kan man längta tillbaka till hur det var då – kanske tänker vi likadant om universitetsstudierna om några år. Det gäller bara att inte gräva ner sig på vägen. Mitt tips är att gör vad du kan, skriv tentan, stäng dörren och fokusera framåt. För det är trots allt en ganska härlig framtid som väntar oss farmacistudenter!
Kort om Caroline Vannefors:
Bor: I Lund.
Utbildning: Apotekarprogrammet på Umeå universitet.
Fritidsintressen: Jag gillar att golfa, vilket går att göra nästan året runt i Skåne.
Varför jag engagerar mig fackligt: För att kunna vara med och påverka min egen situation. Sveriges Farmaceuter gör mycket bra för både studenter och yrkesverksamma, och det vill jag gärna vara en del av.
