Kunskaper i farmakognosi hade kunnat hjälpa Rosling

I februari 2017 avled Hans Rosling, professor i internationell hälsa. Jag hörde honom föreläsa på 1980-talet på en kurs som Apotekarsocieteten gav på uppdrag av Utrikesdepartementet för tjänstemän inom U-ländernas läkemedelsmyndigheter.

Tidigare i vår utkom hans memoarer, slutförda en knapp månad innan han avled, förträffligt redigerade av journalisten Fanny Härgestam.

Roslings största insats var att visa världen att vår bild av U-ländernas fattigdom är förlegad – minst 30 år. Världens fattiga får det allt bättre trots alla dystopiska TV-reportage.

I slutet av sitt liv träffade och föreläste Rosling för mängder av inflytelserika människor. 2015 lät han, i samband med ett föredrag i Davos, höjdarna rösta med mentometrar på tre frågor, var och en med tre svarsalternativ (rätt svar inom parentes).

1. Hur har fattigdomen utvecklats i världen de senaste 20 åren (halverats)?

2. Hur stor andel av världens ettåringar är vaccinerade mot mässling (80 procent)?

3. Hur snabbt ökar antalet nyfödda barn i världen (inte alls)?

På förstafrågan svarade 61 procent rätt och på andra och tredje drygt 20 procent, det vill säga färre än om slumpen regerat. Slumpen fördelar ju 33,3 procent på varje alternativ.

Ett annat viktigt påpekande från Rosling var att om man inte sätter sig in i situationen för den man vill hjälpa går hjälpen inte fram.

Hans erfarenheter från Mozambique på 1980-talet låg till grund för denna insikt. En far på akuten vill inte ge sin son blodtransfusion därför att i hans kultur var det pojkens morbröders ansvar att ge blod. De fick hämtas med ilfart.

En annan gång hade Rosling gipsat ihop ett benbrott fel så att foten pekade inåt. Han vill gipsa om, men den kvinnliga patienten sa nej. Hon var nöjd med att kunna stödja på foten, mata hönsen och vara med barnbarnen.

En kvinna som skulle förlösas avled. När Rosling senare besökte hennes hemby var alla tacksamma mot honom – han begrep ingenting. Att hon skulle dö var tragiskt men väntat, men att Rosling skulle sörja för hemtransport av liket till byn var oväntat omtänksamt.

Det är ingen idé att lära ett skumsynt sjukvårdsbiträde att skilja på enkla och svåra sår om vederbörande aldrig ägt ett par glasögon, eller att be en person som är analfabet att skilja på två etiketter.

Trots lång erfarenhet av andra kulturer fanns industrivärldens perspektiv kvar hos den 65-årige nestorn. 2013 var Rosling inbjuden av Afrikanska unionen att tala inför 500 afrikanska ledare. Temat för konferensen var The African Renaissance and Agenda for 2063. I sitt tal visade han det kända bubbeldiagrammet över U-ländernas välståndsutveckling och sa att han hoppades att hans barnbarn skulle komma till Afrika som turister med höghastighetståg.

Efter föreläsningen tackade den sydafrikanska delegaten Nkosazana Dlamini-Zuma, som inbjudit honom, men påpekade att detta var det gamla vanliga europeiska synsättet. ”Jag vill att mina barn kan åka norrut på era järnvägar och välkomnas som turister och bo en natt på det spännande Ishotellet. Det är vad jag kallar en vision”.

Läkartjänsten i Mozambique övergick allt mer i forskning. Första föremålet för denna var ett utbrott av benförlamning under en långvarig torrperiod. Rosling lyckades spåra orsaken till att de drabbade hade ätit alltför färsk maniok (kassavarot), en stapelvara för kolhydratintag i många afrikanska länder.

Giftiga glykosider måste först avlägsnas från rötterna, till exempel genom soltorkning, för att manioken ska bli ätbar. Bristen på mat gjorde att färsk maniok användes. Hade Rosling läst farmakognosi hade han snabbt kommit fram till detta.

Den framlidne professorn i farmakognosi Finn Sandberg lärde mig detta i slutet på 60-talet. Förhållandet var enligt Finn analogt med mjöldrygeepidemierna i Sverige, som orsakades av säd som under nödår inte fått torka tillräckligt. Lagrad säd gjorde att svampen Claviceps purpurea inte producerade de gangränframkallande ergotalkalodierna.

Anders Cronlund, disputerad i farmakognosi