I tankarna som for igenom mitt huvud på vägen till min gamla gymnasieskola föreställde jag mig en handfull elever glest utspridda i ett stort klassrum. Snacka om att jag blev förvånad när jag blev visad till ett fullsatt klassrum, där det satt ungdomar och tjattrade trivsamt med varandra.
När jag i höstas såg att min gamla gymnasieskola sökte efter före detta elever som ville berätta om hur deras liv blev efter studenten, kunde jag inte motstå att anmäla mig. Dock insåg jag inte vad jag hade gett min in på förrän jag klev in i klassrummet och möttes av nyfikna blickar som granskade mig, det vill säga hon som blev apotekare.
Okej tänkte jag, det här är min chans att berätta för dessa ungdomar om det fantastiska farmaceutyrket. Ja, jag menar det, för i slutändan är det en fantastisk känsla att få vara farmaceut och erfara och se vilken skillnad vi gör i vårt yrke. Jag påminde mig själv att vara stolt över det. Nu hade jag dessutom chansen att berätta om vår insats för en liten del av allmänheten också.
Mitt mål var att måla om bilden av farmaceuten på apoteket från etikettklistrare till en tyst tänkare som dagligen bidrar till korrekt läkemedelsanvändning. Genom att beskriva verkliga kundfall och berätta om hur vi hanterar till exempel felaktiga ordinationer, vill jag tro att jag lyckades övertyga de flesta om att farmaceuter tänker, värderar och tar viktiga beslut samtidigt som de drar i lådor, stirrar in i dataskärmar och säljer tandkräm köp-tre-betala-för-två.
Eftersom jag själv tycker att foton illustrerar verkligheten bäst, fanns de gott om dem i min presentation. Jag grävde fram gamla mobilbilder från de många labbar vi fick genomföra under apotekarprogrammet. På ett sätt blev det också en påminnelse till mig själv om hur mycket kemi och cellbiologi jag egentligen läst. Vilken gedigen utbildning vi har. Tänk vad många vägar, andra än apoteket, vi kan ta om vi vill.
När jag övade på mitt föredrag hemma i soffan, förberedde jag mig på få frågor från åhörarna. Varför övade jag in det, kan jag undra i efterhand? Eleverna var nyfikna och intresserade. Vi diskuterade antibiotikaresistens, arbetstider, att doktorera, löner och framtiden. Det var en härlig känsla och samtidigt ett kvitto på att jag väckt några funderingar.
Det var en kort, men rakryggad apotekare som lämnade sin gamla gymnasieskola efter sitt lilla föredrag. Jag var nöjd över min insats, nöjd över att vara apotekaren och nöjd för att jag idag hade lyckats sprida farmaceutisk glädje.
