”Jag kände mig som den apotekare jag vill vara”

Kliniska farmaceuter är i Sverige ett återkommenade samtalsämne som engagerar olika yrkesgrupper. Det finns många argument i omlopp, både sådana som talar för och emot. Jag har alltid sett en självklar plats för farmaceuten i ”teamet”. Med patienten i centrum resonerar vi ibland på ett annat sätt än andra vårdprofessioner vilket är ett användbart komplement. Men eftersom kliniska farmaceuter är rätt nytt, är det naturligt att de ifrågasätts. Egentligen tror jag att det är personer som tar förändring svårt som ifrågasätter, snarare än hela yrkesgrupper. Även om jag sett en del hårda ord, gick luften helt ur mig i höstas när jag läste en kommentar i stil med ”vad kan en läkare lära sig av en apotekare?”.

Min första reaktion var ilska men den övergick snabbt i sorg. Under förra våren jobbade jag hårt med ansökningar, intyg och förfrågningar för få läsa klinikorienterad farmaci i Uppsala. Jag ansträngde mig för att få fortbilda mig, men insåg att ingen kanske var intresserad av det jag skulle lära mig.

Min filosofi har sedan unga år varit, har du fått en typ av begåvning förväntas du förvalta den. Även om jag i kärleken till mitt yrke vacklar ibland, är jag apotekare. När jag verkligen får vara apotekare, ser hur min kunskap och erfarenhet kommer till användning till fördel för god läkemedelsanvändning och upplysning, är jag lycklig.

I dagens informationssamhälle måste en förnuftig farmaceut vara ständigt uppdaterad och påläst. Behandlingsrekommendationer ändras löpande och vår kompetensutveckling är viktig. Att hålla den farmaceutiska gnistan vid liv, är inte alltid lätt särskilt för farmaceuterna på öppenvårdsapotek. Dagligen förväntas vi också fokusera på annat, vilket blir påfrestande.

Hösten 2016 läste jag den första kursen i Uppsala. Trots att jag slet som ett djur med jobb och plugg var jag lycklig. Jag blev påmind om varför jag är apotekare. Därför såg jag till att få läsa nästa kurs, klinikorienterad farmaci, också. Jag fick tjänstledigt och stipendium, jag inackorderade mig i ett rum hos en familj och var på plats 20 minuter innan den första föreläsningen skulle börja. I talspråk uttryckt; jag var taggad.

Kursen levde upp till alla mina förväntningar även om den innebar att jag fick damma av farmakokinetiken. Vilken lyx att få ha tillgång till personer med sådan kompetens! Jag är van vid att få jaga läkare för att få svar på mina frågor och det är inte alltid jag får veta motivet till det eventuella avsteget. På institutionen däremot var uppvisande av motiv och evidens A och O. Jag tillbringade timmar till efterforskning och informationssökning i jakt på korrekt fakta. Det var så rolig!

Kursens höjdpunkt var praktiken, eller VFU (verksamhetsförlagt undervisning). Nu fick jag på nytt vara student och avstå från den legitimerade rollen. Det var utmanande att låta någon annan stå för de goda råden. Vi studenter fick skugga olika yrkesgrupper på avdelningen, följa med på ronder, delta i avstämningsmöten och observera hur den kliniska apotekaren förde läkemedelssamtal. På min avdelningen var apotekaren och hennes arbete oerhört uppskattat. Detta erkännande hade apotekaren arbetat upp under flera år genom att vara påläst, professionell och kompetent. Och visst blev jag inspirerad!

Efter fem veckor i Uppsala återgick jag till arbete på apoteket, men nu som en ny apotekare, med nya insikter, uppdaterad information och en nytänd gnista. I samband med detta fick jag chansen att dela mina nyfunna kunskaper med kollegorna.

Sedan hände något jag aldrig trodde skulle hända. En farmaceut som arbetat länge, gjorde sig besväret att berätta för mig hur hon redan dragit nytta av informationen jag delat med mig av. Jag hade gett nytt bränsle åt den farmaceutiska gnistan bland kollegorna och helt plötsligt kände jag mig som den apotekare jag vill vara, stolt över det jag kan.