Barnsängsfeber – en tidig sjukhussjuka

Fram till mitten av 1700-talet förlöstes alla kvinnor hemma med hjälp av erfarna men outbildade släktingar. Trots usla hygieniska förhållanden var barnsängsfeber, febris puerperalis, ovanligt och under en procent av mödrarna avled. För att förbättra förhållandena vid förlossningskomplikationer startades vid samma tid barnbördshus i olika länder i syfte att utbilda i första hand barnmorskor. På dessa inrättningar fördes statistik över avlidna i barnsängsfeber och antalet var nu högre, ofta 5-10 procent. Hur kunde det bli så?

Barnsängsfeber uppstår genom yttre skada på livmoder/bäcken i samband med förlossningen. Förloppet är snabbt och modern avlider senast femte dagen i symptom liknande dem vid blodförgiftning. Förklaringarna liksom behandlingarna var många och i Handbok för barnmorskor som utkom 1782 misstänktes orsaken vara ”osund luft i rummet”, den s.k. miasmateorin, och /eller att barnsängskvinnor legat i samma sängkläder. De flesta sjukdomar ansågs vid tiden orsakas av flera sammanfallande faktorer. Kom infektionen inifrån kvinnan eller var den tillförd utifrån? Vad betydde väderförhållandena – febern kom ju i skov? Men 1795 publicerade en skotsk läkare en avhandling som var orsakerna på spåret. Han fann att sjukdomen var smittsam och överfördes mellan de intagna gravida av barnmorskor och läkare. Att medicinsk personal skulle vara orsaken avisades dock bestämt, de var ju utbildade specialister. Påståendet ledde snarast till att inrapporteringen av dödsfall undanhölls. Däremot passade hans rekommendation om åderlåtning väl in i tidens föreställningsvärld.

Att någon form av orenhet orsakade insjuknandet trodde även professor Per Gustaf Cederschjöld vid Allmänna BB i Stockholm, som i början av 1800-talet införde stränga hygienkrav: trappor och golv ska sopas dagligen och avträdena rengöras två gånger i veckan. För redan insjuknade ordinerade han intag av kräkrot, radix Ipecacuana. 1820 konstaterades att sjukdomen var utrotad på barnbördshuset. Men den kom tillbaka och 6 år senare dog 15-16 procent av de intagna. Av bevarade journaler framgår att de gravida före och efter förlossningen undersöktes med ett pekfinger för att avgöra modermunnens vidgning/tillbakagång samt att moderkakan ofta hjälptes ut istället för att avgå naturligt. Cederschjöld införde nu klorering av det vatten som användes för att tvätta de gravida, men utan nämnvärd förbättring. Hade tvätterskorna dessutom tvättat händerna i klorerat vatten skulle resultatet blivit väsentligt bättre. Medicineringen av de som insjuknat hade kompletterats med opium, laxermedel och blodiglar.

Drygt 20 år senare hävdade en professor i anatomi och fysiologi vid Harvard, efter att ha läst in all litteratur på området, att barnsängsfeber var smittsam. Inte heller denna gång accepterades förklaringen. Kritiken riktade in sig på att professorn saknade praktisk erfarenhet av förlossningar, han hade ju bara studerat litteraturen.

James Young Simson var en engelsk läkare som i mitten av 1800-talet var den förste att påpeka att smittan bland annat överfördes mellan de intagna via fingerdiagnosen av modermunnens öppning. En liknande smitteori kom ungraren Ignatz Semmelweis fram till vid samma tid. Han arbetade på världens då största barnbördshus tillhörande Allgemeines Krankenhaus i Wien där han kom fram till att de läkare som gick från obduktioner till förlossningar, medförde en smitta på händerna som ledde till barnsängsfeber. Semmelweis införde obligatorisk tvättning av händer med löst klorkalk (blandning av kalciumklorid, kalciumhypoklorit och kalciumkloridhypoklorit) innan de gick till förlossningsavdelningen, varvid dödsfallen minskade till runt två procent. Hans teori om liksmitta och införda aseptiska åtgärder slog dock aldrig igenom eftersom barnsängsfeber fortsatte på förlossningsavdelningar, som saknade kontakt med avlidna.

Efter Louis Pasteurs upptäckt av bakterier visade han 1879 i ett föredrag på Academie Médicine i Paris att såväl barnsängsfeber som rosfeber orsakades av sådana. Nu fick man en förklaring till effekten av Semmelweis direktiv om handtvätt med klorkalk och kirurgprofessorn Joseph Listers desinfektion av operationssalar med karbol (fenol). Aseptiken blev därefter snabbt accepterad. Trots att barnbördshusens initialt högre dödstal i barnsängsfeber än de vid hemförslossningar sjunk de till slut under de senare. Men boten av smittade skulle dröja till 1930-talet och upptäckten av sulfa, under 40-talet ersatt av bensylpenicillin.

Anders Cronlund

Faktaunderlag från “Barnsängsfeber – en ändlös följd av tragedier” av Bo S. Lindberg i Svensk medicinhistorisk tidskrift, vol. 21, nr 1, 2017.