Jag har stor respekt för alla som arbetade hårt för att få EMA till Sverige.
Oddsen var svåra men det hade varit tjänstefel att inte ansöka. På många sätt var det svenska erbjudandet sakligt sett mycket starkt.
Som MSD:s Ulf Janzon underströk i denna artikel triggade kandidaturen också en imponerande kraftsamling och ett brett samarbete, något som förhoppningsvis nu kan fortsätta till gagn för den svenska life science-sektorn och i slutändan patienterna.
Känslan var ändå aldrig att Stockholm tillhörde de hetaste kandidaterna.
Och när röken från de brända EMA-miljonerna lagt sig kvarstår några rejäla frågetecken kring den svenska satsningen.
Ett av dem gäller EMA:s värdering av kandidatstäderna, som offentliggjordes i början av oktober.
Att EMA-personalen, varav många härstammar från Sydeuropa, föredrog andra städer än Stockholm i en personalenkät var inte oväntat. Geografin är inget som man kan lasta den svenska kandidaturen för.
Men när EMA rankade de lokaler som Stockholm erbjöd fick den svenska huvudstaden katastrofbetyg.
Röd signal på alla punkter och i princip sämst betyg av alla 19 kandidater.
Faktum är att EMA inte ens hade förstått ett så basalt faktum som att Stockholm erbjöd två olika byggnader för EMA – förutom ett planerat nybygge i Life science-klustret Life City även det anrika posthuset på Vasagatan.
Här kan man, om man vill, vända sin agg mot EMA som medvetet eller omedvetet missförstod och dessutom räknade fel på lokalytan, men ytterst faller det här tillbaka på den svenska kandidaturen.
Hur kunde man, med sin tilltagna budget på uppemot 100 miljoner kronor enligt Sydsvenskan, misslyckas med att kommunicera en sådan basal sakuppgift som antalet föreslagna byggnader till den berörda myndigheten?
Oavsett hur det gick till, och här har jag inga detaljinsikter, så framstår detta som amatörmässigt.
Andra kandidatstäder ska också ha råkat ut för missförstånd, men Stockholm var ensam om en sådan grov kommunikationsmiss. Statsråden Annika Strandhäll och Ann Linde tvingades skriva ett desperat protestbrev till EU-kommissionen.
Jämför med den danska kandidaturen, som inte lämnade något åt slumpen och fick högt betyg för föreslagna lokaler på alla punkter.
Hur kunde det svenska EMA-sekretariatet låta detta hända?
Det är lätt att tala högstämt om en förträfflig kandidatur i oslagbar forskningsmiljö, men här sjabblade man obegripligt i det basala grundarbetet.
Efter avgörandet har som bekant en smärre nordisk kontrovers utbrutit om hur Sverige röstade.
Ni har hört det nu: Den danska utrikesministern ansåg sig veta att Sverige röstade på Milano och inte Köpenhamn i den andra rundan – trots alla de uppenbara fördelar för Sverige som EMA i Köpenhamn skulle innebära.
”Sverige sviker på många fronter” hette det.
Hur rösterna faller styrs av ett spel på hög diplomatisk-politisk nivå där tjänster och gentjänster utväxlas i dunkel. Vem vet vad Sverige erbjöds för att rösta på Milano, om nu så var fallet.
Stämmer de danska uppgifterna är det ändå anmärkningsvärt att den svenska delegationen valde att ingå en allians med det alternativ för EMA som framstår som klart sämst i ett blågult perspektiv.
Starka svenska intressen talar ju för en placering i Danmark. Den ”belöning” Sverige fick via sin påstådda röst på Milano måste ha varit mycket stor. Man kan undra vad den bestod i.
”Röstningen är hemlig, ingen kan veta hur vi röstat” heter det bekvämt från regeringen.
Jag tycker ändå att det vore anständigt av regeringen att lägga korten på bordet en gång för alla och förklara hur man röstade och varför.
Vi lever i en öppenhetskultur och det finns, som den politiska oppositionen påpekat, inget som hindrar regeringen att berätta hur man röstade.
Nu förtäljer redan vandringsskrönan att Sverige svek Skåne.
Regeringen har fortfarande möjligheten att desarmera den, men jag har svårt att tro att det händer.
Några avslutande reflektioner, innan Svensk Farmaci slår igen EMA-dörren.
En samnordisk storsatsning från början, med EMA-placering i Malmö eller Köpenhamn, hade som många redan konstaterat antagligen haft större chans att ta hem spelet. Lärdom för framtiden.
En mindre diskuterad väg till framgång hade kunnat vara en sent skapad nordisk allians. Om Sverige prestigelöst hade lagt ned sin kandidatur när man insåg att den var dödfödd, och istället kanaliserat insamlade röster till den stad i närområdet som hade störst chans att vinna, så hade EMA kanske hamnat några kilometer från den svenska gränsen.
Känslan är dock att detta aldrig var på tapeten – svansföringen var alldeles för hög i både Stockholm och Köpenhamn. Tråkigt nog.
Hursomhelst, röken har skingrats och EMA ska flytta till Amsterdam i tulpanernas land, samma land som farmacifederationen FIP huserar i.
Det är en bra lösning även det.
Undrar just vad Belgien och Luxemburg röstade på i slutrundan.
Nils Bergeå
