Förklaring till mekanism är ingen käpp i hjulet

Jag börjar med att erkänna fel i min blogg 18 april. Den siffra på personer som erkänts för ersättning, som jag hittade på nätet var från 2016. Uppenbarligen har ytterligare fall erkänts fram till sista mars i år, varför närmare 400 är mer rättvisande än drygt 300. Det är riktigt att Patientförsäkringen ägs av landstingen. Slarv av mig. Det var dåvarande Smittskyddsinstitutet, som rekommendera massvaccinationen och inte Folkhälsoinstitutet, men det var Socialdepartementet, det vill säga staten som fattade beslutet, vilket var kärnan i min kritik om ersättningsskyldigheten. Jag anser därför fortfarande att staten borde stått för hela ersättningen till de drabbade.

Jämförelsen med poliovaccination gjordes av Wigzell, som ett exempel på att ett rätt utformat vaccin trots allt kan framkalla sjukdom. Att vacciner inte ger 100-procentigt skydd, det vill säga att sjukdom kan bryta ut trots vaccination är däremot välkänt. Om poliokatastrofen 1955, som gällde ett ofullständigt inaktiverat vaccin skrev jag – liksom om Pandemrix – i en artikel 2012 om några av världens läkemedelskatastrofer (Pharma Industry 3/2012).

Jag har aldrig tänkt att sätta någon käpp i hjulet för de drabbades ersättning, utan anser att de skall ersättas. Hur många och med vilka belopp går utanför min kompetens. Däremot anser jag det mycket dåligt att frågan inte är avgjort sju år efter katastrofen och att ersättningarna inte utbetalats.

Min blogg, som faktamässigt byggde på Wigzells föredrag, avsåg att resa den principiella frågan om vad som vid sidan av den formella definitionen i Läkemedelsförsäkringen, är en läkemedelsskada i farmakologisk mening och vad som är resultatet av en felaktig ordination av ett läkemedel. Den frågan var inte Charles Olsson intresserad av. Endast en gång tidigare har jag mött sådan hätskhet på vad jag skrivit. Det var år 2000 då jag skrev om dagen efterpiller och fick på tafsen av arga abortmotståndare.

Anders Cronlund

Här kan du läsa Charles Olssons debattinlägg.