“Avprofessionaliseringen av apotekaryrket är en myt”

Det påstås av och till att det har skett en ”avprofessionalisering” eller ”deprofessionalisering” av apotekaryrket, mer bestämt apoteksapotekarnas arbete.

Påståendet låter påskina att till skillnad mot förr så bidrar dessa apotekare inte mycket till läkemedelsområdet, de har reducerats till expediter.

Det är fel.

Däremot har det, liksom för många yrken – läkare, advokater – skett en avprofessionalisering i ordets ursprungliga betydelse. De som tidigare benämndes professioner hade förr stort inflytande över sin kårs villkor, inriktning och utbildning. Men genom statens tillväxt under andra halvan av 1900-talet kom denna egenmakt att flyttas till myndigheters regel- och rekommendationsflora. Det är dock inte detta förhållande som avses när dagens apotekare jämförs med äldre tiders.

Men vad var det som var så professionellt, i betydelsen skickligt, förr?

Att räkna dagskassan eller sätta in nya blad i apotekstaxan?

Att övervaka personalens läkemedelsframställning efter etablerade handböcker?

Mest rutiner.

Ett betydelsefullt undantag utgjordes av de apotekare, som var engagerade i den så kallade ACO-rörelsen. Denna utformade nya beredningar, standardiserade och rationaliserade apotekens tillverkning samt dokumenterade och höjde kvalitén på produkterna. Apotekarexamen ansågs inte längre räcka som garanti för produkternas kvalitet.

Mycket har genom åren skrivits både i Sverige och internationellt om apotekarnas yrkesroll.

2012 publicerades till exempel en D-uppsats vid Farmaceutiska fakulteten med intervjuer av 14 apotekare under rubriken “Apotekare – behövs vi på apotek?”.

De flesta upplevde sig överkvalificerade och såg fram mot att nya tjänster som viss förskrivningsrätt och läkemedelsgenomgångar skulle höja yrkets status. Det är möjligt att utvecklingen kan gå åt det hållet, men det är dåligt för självkänslan att bara hoppas på framtiden. Det är bättre att i första hand utveckla och förbättra befintliga tjänster än att vänta på myndigheters ovissa beslut.

Dagens apotekare har betydligt större ansvar och erbjuder mer kvalificerade tjänster än gårdagens. Biverkningar var ingen stor sak på gamla apotek och inte heller dosering i många fall. En eller ett par skedar Vitatonin spelade ingen roll och samma sak gällde andra overksamma läkemedel.

Kontraindikationer fanns några klassiska, men flertalet var okända liksom miljökonsekvenser av olika produkter. Dagens apotekare måste behärska hela detta spektrum liksom att reagera på irrelevant förskrivning av beroendeframkallande medel och läkemedel till äldre.

Länge var apotekens läkemedelsinformation till allmänheten rudimentär och av teknisk art. Inte förrän 1984 fick apoteken laglig skyldighet att lämna patientinformation. Sedan dess har kundernas egna kunskaper ökat genom FASS och internet, vilket kräver mer kunskaper av apotekspersonalen, främst apotekarna.

Informationsrollen är komplicerad och dess resultat ofta svåra att visa. Det förhållandet är inget specifikt för läkemedelsinformationen.

Apoteksapotekarna aldrig tidigare varit bättre rustade att kunna tillhandahålla lösningar på uppkomna läkemedelsproblem. Det är att vara professionell i dagens betydelse av ordet.

Sträck på er.

Anders Cronlund