Viktigt diskutera nya behandlingar
BLOGG: Vilka risker är samhället berett att ta i samband med helt nya behandlingsprinciper? Svensk Farmacis bloggare Anders Cronlund ser flera historiska paralleller till Macchiariniskandalen.
Paolo Macchiarinis experiment med att operera in luftrör av plast doppade i stamcellslösning har med rätta upprört allmänhet och specialister från olika yrken. De begångna felen är nu utredda.
Förhållandena är dock historiskt inte unika. 1967 genomfördes den första hjärttransplantationen av den sydafrikanske kirurgen Christiaan Barnard. Patienten överlevde i 18 dagar.
Han förbättrade senare tekniken. Det tog emellertid lång tid innan hjärttransplantationer blev framgångsrika. Så sent som 1971 avled en kort tid efter operation 146 patienter av 170 transplanterade. Liknande siffror gällde för njurtransplantationer in på 1960-talet.
I kirurgins historia finns många ytterligare nedslående resultat. De dåliga utfallen accepterades med övertygelsen att framgången förr eller senare skulle komma och då till båtnad för framtida generationer.
Sedan dess har regelverk och etik, som väl är, skärpts.
Men en bidragande orsak till drevet efter Macchiarini var hans playboyliknande stöddighet. Upprördheten hade nog inte varit lika stor om han intagit en lägre och mer ursäktande profil och om KI:s ledning tagit sitt ansvar istället för att blåneka.
Men om operationerna misslyckats trots föregående djurförsök och etiskt godkännande?
Skandalen väcker frågan vilka risker samhället är berett att ta vid nymodigheter.
Ett aktuellt exempel är så kallade hormonstörande ämnen. Dagen före lucia hade SvD en helsida undertecknad av en rad universitetsföreträdare, som varnade för spridningen av dessa ämnen.
EU utreder frågan, men har svårt att definiera vad som avses med hormonstörande.
En brandfackla på 90-talet var försämrad spermiekvalité hos män på grund av hormonstörande ämnen. Noggrannare undersökningar visade att inget samband förelåg. Riskerna med bisfenol A, som finns i bland annat vissa plaster, har varit på tapeten. Ämnet binder till östrogenreceptorn, men 10 000 gånger svagare än östrogenet självt.
Är det då troligt att bisfenol i praktiken har en hormonstörande effekt av betydelse?
En varningsklocka för mig blir påståendet att hormonstörande ämnen inte lyder under principen om sambandet mellan dos-effekt. Det resonemanget är inne på homeopatins domäner. Så hur skall frågan hanteras?
Förbjuda aktuella plaster tills det är visat att de inte är hormonstörande eller använda dem tills någon visat sig vara hormonstörande?
Vänta, efter godkända formalia, med att operera tills det är helt säkert eller operera och succesivt förbättra utfallet? För läkemedel finns en kompromiss i att acceptera en större risk vid livshotande tillstånd. Att operera en av sjukdom försvagad patient kan oftare vara kontraproduktivt.
Anders Cronlund
