Idag består farmaceutiska fakulteten vid Uppsala universitet av tre institutioner.
Detta är direkt kontraproduktivt – institutionerna ser främst till sina egna intressen och inte till samhällets bästa.
Det illustrerades nyligen inför förändringen av apotekarprogrammet. Här agerade lektorer och professorer på de respektive institutionerna som om de alla ville ha hela kakan.
Och åtminstone inte bli av med en enda smula.
Man kunde önska att de istället i första hand såg till folkhälsan. Hur ska vi tillsammans förfina apotekarprogrammet så att en apotekare gör som mest nytta för Sveriges befolkning, samhället och patienten?
Genom uppdelningen binder fakulteten ris åt egen rygg. Vi blir splittrade, och uppdelningen bidrar i sig till att apotekarprofessionen är svag. Möjliga komponenter i en utbildning som kunde varit på plats för länge sedan, exempelvis professionell utveckling, kommunikation och ledarskapsutbildning, lyser med sin frånvaro.
Det kommer i nya apotekarprogrammet, säger någon.
Ja. Men där talar vi om kanske 2 procents förändring, inte de 50 procent som vi skulle behöva.
Genom att som nu ha tre institutioner, där en av dem har många av kurserna som är tidigt i programmet – och därmed många studenter – medan de andra två har senare kurser – och färre studenter – skapas en onödig spänning.
Institutionsuppdelningen bidrar också till en reaktionär struktur. Visst är det sunt att vara konservativ – men inte reaktionär. Ibland måste man drista sig till att förändra en aning – ty livet och omvärlden förändras på 90 år. Till och med på 40, faktiskt.
Ett första, konstruktivt steg mot framtiden vore att vi blev en enda stor institution.
Kristin Wisell, doktorand, institutionen för farmaci, Uppsala universitet
