Expedition med förhinder

I våras var en pappa till en epilepsisjuk flicka på apoteket för att kolla om licensmotiveringen för hennes medicin kommit till apoteket.

Det hade den inte.

Sammanlagt kom pappan till apoteket sex gånger under en månad för att fråga om motiveringen från läkaren angående varför dottern behövde läkemedlet, kommit.

Vid samtliga besök, då det konstaterades att ingen licens fanns, så skulle han själv ta kontakt med läkaren och barnkliniken. Flera farmaceuter var inblandade på apoteket, men samtliga var, efter några besök av pappan, informerade om problemet med den uteblivna motiveringen.

Vid fjärde besöket talar pappan om att läkaren ska ha skickat motiveringen per post, men den har inte kommit till apoteket.

Trots att ingen motivering finns, beställer farmaceuten ändå läkemedlet, för att det ska finnas tillgängligt när det är dags.

När farmacevten söker läkaren på barnavdelningen får man så småningom istället kontakt med en sjuksköterska. Hon påpekar att läget är akut och barnet snart är utan läkemedel. Barnet har haft licenspreparatet i flera år och sjuksköterskan vill därför att farmaceuten skulle expediera, även om ingen motivering fanns.

Farmaceuten söker förgäves läkaren igen, för att höra om dennes uppfattning. När farmaceuten inte fick tag på läkaren valde denne att inte expediera läkemedlet. Pappan konstaterade att de fick vända sig till barnavdelningen eller akuten för att få medicin.

Nästa dag, när pappan är inne på apoteket igen, ringer farmaceuten återigen avdelningen som nu lovar faxa motiveringen.

Läkaren, som inte nämner något om ett akut läge, faxar motiveringen efter ca två timmar.

Ansökan går nu till Läkemedelsverket, med noteringen ”akut” på ansökan, så att det ska gå så snabbt som möjligt.

Två dagar senare är pappan tillbaka för att hämta medicinen. Licensen är inte godkänd, men efter påstötning kommer godkännandet och läkemedlet kan expedieras.

Barnet har inte fått läkemedel från sjukhuset och mår inte bra.

Föräldrarna har de senaste dagarna delat tabletterna, vilket man har fått göra andra gånger, för att lösa situationen.

Det finns etiskt sett en hel del att fundera över, trots att inblandade farmaceuter har agerat helt enligt regelboken.

En av de etiska riktlinjerna säger följande: Farmaceuten har individens hälsa och välbefinnande som främsta mål. Barnet har en sjukdom som måste behandlas – utebliven behandling kan medföra livsfara. Dessutom hade barnet fått läkemedlet tidigare.

I det här fallet vore det rimligt att överväga, trots det regelbrott detta skulle innebära, att expediera läkemedel även om de legala kraven ej var uppfyllda. Ett sådant beslut hade varit svårt att klandra, då det så uppenbart i så fall hade gjorts med omsorg om patienten, speciellt med tanke på att det var ett barn och sjukdomens art.

Det är klart att förskrivaren inte gjort sin del. Man kan fundera på varför dialogen med sjukvården överläts åt patientens anhöriga. Det kan ibland vara svårt för apotekspersonal att diskutera med patienter eller patientombud.

Men detta sätt att agera fungerade ju uppenbarligen inte!

Dessutom – farmaceuten litade uppenbarligen inte på sjuksköterskans konstaterande att läget för patienten var akut – varför inte det?

Riktlinjen “Farmaceuten samverkar med kollegor, vårdpersonal och andra aktörer på läkemedelsmarknaden för att bota eller lindra ohälsa och för att främja hälsa” finns därmed också anledning att fundera över.

Är farmaceuter så insnärjda i vikten av att följa regelverket, att vi inte längre agerar som en självständig profession?

Sveriges apotekare och receptarier är legitimerade – och det innebär att man är ansvarig för att patientsäkerhet upprätthålls inom sin yrkesutövning. Eller?

Hur tänker du?

Sveriges Farmaceuters Etikforum