I det stora hela har samhället sparat stora belopp på konkurrensutsättningen av öppenvårdsdos.
Men stannar man analysen där och är nöjd har man gjort det lätt för sig.
En av de tre dosaktörerna, Apotekstjänst AB, hänger nu löst. Efter att ha levererat dosdispenserade läkemedel i västra och centrala Sverige ser bolaget ut att tappa sina uppdrag. Bolaget har åtminstone att göra fram till mars-april nästa år när avtalen i Västra Götaland och ”Sjuklövern” löper ut.
Ett halmstrå för bolaget är det överklagande till Kammarrätten i Stockholm när det gäller ”Sjuklövern”, som vi skrev om igår. Här kan det också bli tal om en direktupphandling för en kortare tid. En annan livlina för Apotekstjänst är ett överklagande av tilldelningsbeslutet i Skåne. Men eftersom Apotekstjänst hade det högsta anbudspriset där måste de antingen få både Svensk Dos och Apoteket diskvalificerade – eller se till att hela upphandlingen görs om. Svårt läge.
Rimligen måste både Norrlandsklustret och Småland/Östergötland/Blekinge ge sig ut i upphandlingar ganska snart – men där handlar ju i så fall om ett övertagande tidigast 2017.
Som jag skrivit förut lämnade omregleringen av dos mycket att önska i startfasen. Komplexiteten i frågan underskattades på Regeringskansliet, det saknades både central samordning och tillräckligt med tid.
Valideringen av de nya aktörernas teknologi och leveranssäkerhet brast och vi såg mycket strul på många håll i början. Landstingen hade för dålig kunskap om dostjänsten och gjorde dåliga upphandlingar. Apoteket AB skötte ju tidigare dos på sin egen kant utan större insyn eller intresse från landstingen.
Utifrån den inledande okunskapen var det kanske vettigt att landsting gick samman i kluster och upphandlade dostjänsten i grupp.
Att leverera dosförpackade läkemedel till så stora marknader kräver stora investeringar i teknologi och personal – så att vi skulle få ett fåtal relativt stora leverantörer var att förvänta.
På utförarsidan ser vi nu en negativ effekt av klusterupphandlingarna: aktörerna ges bara ett ytterst fåtal chanser att få vara med i matchen. Missar man alla riskerar relativt stora arbetsplatser att snabbt behöva slå igen.
Personalen, däribland många farmaceuter, riskerar förlora sina jobb. Det är svårt att se några vinnare på denna ryckighet på marknaden. Möjligen kan bolag utan uppdrag undvika vidare kapitalförstöring och övervintra genom att stänga under en tid, maskinerna lär ju vara betalda.
Vi har tidigare skrivit om att dosaktörer hittat ett sätt att öka sina intäkter via en stor användning av små förpackningar för produkter där det även finns större ”dosförpackningar”. Frågan är komplicerad och i vissa fall har valet av småförpackningar säkerligen varit motiverat och det enda alternativet.
Ytterst är detta ändå ett systemfel som beslutsfattare och beställare berett terrängen för. Vi har tidigare pekat ut Apotekstjänst i detta sammanhang, vilket vi har haft grund för baserat på körningar från Läkemedelsregistret och information från aktuella landsting. Vi har låtit företaget kommentera frågan, men kanske har bilden ändå blivit litet ensidig.
Vi har idag belägg för att även andra dosaktörer använt mycket småförpackningar – bland annat statliga Apoteket AB i Östergötland. Dessutom har det utan tvivel också skett på öppenvårdsapotek, även om TLV:s statistik på makronivå inte fångat upp det. Apotekstjänst är således långt ifrån ensam ”bad guy” i det här sällskapet. Och som sagt är det här området komplext och det är i princip omöjligt att värdera i vilken grad fördyrande förpackningar varit motiverade och om/när det varit ett utslag av vinstmaximering.
I ”sjuklövern” har man nu försökt avtala bort möjligheten att använda fördyrande förpackningar – det återstår att se om det håller rättsligt hela vägen.
Frågan om förpackningsstorlekarna skymmer sikten en aning. En viktigare fråga, särskilt om man tar på sig landstingens glasögon, borde vara sortimentsstyrningen. Förskrivare av dosrecept borde kunnas styras hårdare än idag i sina preparatval, så att dosmaskinerna kan användas optimalt.
Förskrivningsrätten är ju fri – men kanske inte måste vara helt oinskränkt om förskrivaren aktivt valt att en patient ska ha dosläkemedel. En lämplig uppgift för apotekare på landstingsnivå vore att samverka med den dosleverantör som landstinget valt med syfte att optimera dosdispenseringen utifrån substans, tillverkare och förpackningsstorlekar, uppgifter som idag primärt ligger hos dosleverantören.
En annan, viktigare fråga än förpackningsstorlekarna gäller vilka som faktiskt bör få dosläkemedel. Men det är en annan blogg.
