Tillbaka till skolbänken, men nu är det annorlunda

En solig höstmorgon i början på september kliver jag tillbaka in på BMC (biomedicinskt centrum) i Uppsala igen.

Jag är tillbaka i den stora byggnaden där jag inhämtade fem års apotekarutbildning.

Redan efter några steg märker jag hur det mesta är sig likt; de långa korridorerna är fortfarande lika långa, den höga ljudnivån i samlingsutrymmena är fortfarande lika hög, och de överfulla lunchrummen är fortfarande lika överfulla.

En underlig känsla av trygg igenkänning toppat med en dos spänd förväntan sköljer över mig. För en sak är faktiskt annorlunda denna gång, jag är inte tillbaka för att göra om apotekarprogrammet, utan denna gång är jag här för att ta mig an en vidareutbildning, magisterprogrammet i klinisk farmaci.

Kort beskrivet så är det ett magisterprogram som består av antingen ett års studier på heltid eller två år på halvtid. Det är huvudsakligen en distansutbildning men med tre 3-veckorslånga samlingar i Uppsala. Mellan samlingarna har man praktik på sjukhus och en bunt med inlämningar och uppgifter att utföra.

Man kan nästan ta på den höga koncentrationen av spänd förväntan som jag och mina 13 kurskamrater utstrålar under den första introduktionsföreläsningen med tillhörande presentationsrunda. Men stämningen blir snabbt mer avslappnad allteftersom att vi lär känna varandra. Det första som slår mig är de vitt skilda arbetslivserfarenheter som finns samlade bland oss; några är apoteksfarmaceuter, några har arbetat utomlands som farmaceuter, någon är apotekschef, en undervisar på universitet, någon arbetar på myndighet och några arbetar redan som kliniska farmaceuter.

Det andra som slår mig är hur bra vi kompletterar varandra med dessa olika erfarenheter i bagaget. Ändå har vi någon sorts gemensam kunskapsplattform som förenar oss och som gör att vi med enkelhet förstår varandra. Denna kunskapsplattform måste vara vår breda apotekarutbildning.

Dagarna varvas med föreläsningar, seminarier och workshops som bl.a. inbegriper etik, vetenskaplig artikelgranskning, applicerad farmakokinetik, evidensbaserad medicin, inskrivningssamtal, läkemedelsgenomgång och utskrivningssamtal. Jag hinner mellan varven reflektera över att jag tar till mig kunskapen på ett helt annat sätt än under grundutbildningen. Jag kan se en klar och tydlig nytta med den kunskap som jag får presenterad för mig och blir än mer motiverad och nyfiken på att få lära mig mer. Jag blir även otroligt inspirerad över att mina kursare verkar vara minst lika motiverade och vetgiriga som jag själv.

“Att få återvända till skolbänken och ta till sig kunskap efter några år ute i arbetslivet är verkligen ett privilegium” tänker jag. Så om du som läser detta och går i vidareutbildningstankar så ta chansen och återvänd till skolan under en period, det vill jag verkligen säga!

Plötsligt efter tre veckor är den första fullspäckade samlingen över. Det känns som ett abrupt uppvaknande ur den akademiska studentbubblan som man befunnit sig i. Vi skickas ut till den s.k. “verkligheten” igen – ut på praktik på sjukhusen och tillbaka till de eventuella jobb som vi hade innan utbildningen började – ut och göra nytta helt enkelt.

Men bara fram tills nästa samling, då vi sammanstrålar i Uppsala igen och går tillbaka in i den vetgiriga och förväntansfulla studentbubblan och får återse den kära gamla byggnaden som kallas BMC… Jag längtar redan =).

För övrigt tycker jag att det är extra roligt att den kinesiska farmaceuten Tu Youyou som tog sin farmaceutiska examen vid Beijing Medical University tilldelas nobelpriset i medicin. Det är ju inte varje år som en farmaceut får den äran!

Henrik Cam