När svansen viftar på hunden

Ett av mina favorituttryck är engelskans ”wag the dog” som speglar att en liten minoritet i en grupp eller ett samhälle styr majoriteten, svansen viftar på hunden istället för det mer brukliga där hunden sköter skakandet. I en mer naturvetenskaplig version kan man säga att det är utkanterna i Gausskurvan som på ett påtagligt sätt styr de individer som befinner sig i kullen i mitten (även nosen kan alltså vifta på hunden). Är det så att vi har wag the dog-fenomen inom svensk sjukvård? Jag tror absolut det.

I samhället i stort ser vi fenomenet mest tydligt när det gäller identitetspolitik. Wikipedia förklarar identitetspolitik som ”när människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper”.

De som bekänner sig till identitetspolitiken menar att ingen som finns utanför den aktuella samhällsgruppen egentligen kan förstå vad det innebär att vara i denna grupp. Vanliga exempel i debatten gäller HBTQ-frågor, invandring och feminism. Tydliga förespråkare är exempelvis Afrosvenskarnas förening och delar av genusforskningen.

Vad har då detta med vård att göra? Jo, jag tycker att jag börjar se tecken på att identitetspolitiken är på väg in i vår del av samhällsapparaten. På många sätt har vi krattat för den länge, man går sällan på en föreläsning utan att höra om ”patienten i centrum”. Inom forskningen är ”Patient Reported Outcomes” (PROM) det nya svarta. Detta är bra saker och gynnar både patient och sjukvård i stort men utgör också en mycket bördig mylla för identitetspolitiker att så i. Och vad händer när det börjar växa?

Ett aktuellt exempel från handikapprörelsen är De Dövas Riksförbund. Företrädare för förbundet menar att vara döv är en identitet. Man använder begreppet ”deafhood” och jämför det med att vara afrosvensk eller homosexuell. Det är en intressant tanke men blir problematisk exempelvis relaterat till operationsmetoder och hjälpmedel som ger hörseln åter. Är det självklart att låta operera sina barn så att de blir hörande? Eller är det ett svek mot de övriga i ”folkgruppen”?

Hela resonemanget belyses på ett utmärkt sätt i detta radioprogram, så jag ska inte gå in på detta ytterligare mer än att säga att det inte är problemfritt att överföra resonemang som är giltiga för exempelvis etniska grupper till handikapp och sjukdom.

De problem som uppstår kring identitetspolitik i vården är starkt kopplade till att vården traditionellt sett är uppbyggd på respekt för auktoriteter och respekt för kunskap. I identitetspolitikens värld kan ingen utomstående med fog yttra sig om eller förstå personen i den aktuella minoriteten.

Kan då en läkare ha rätt att säga nej till en terapi som en patient kommit fram till att hen ska ha? Hur ska vårdpersonal få över sin kunskap till patienter när dessa är övertygade om att de är unika och att deras sjukdom gör att bara de själva kan ta rätt beslut? De här människorna och de här tankegångarna finns redan i vården. Frågan är om de klarar av att vifta hunden?

Vi är alltså tillbaka till jycken. Dagens politiker är extremt känsliga för strömningar i samhället och agerar snabbt när företrädare för en grupp med upplevd tyngd uttalar sig. Min bedömning är att vi snart kommer att få se svansar som försöker vifta den hund som är vårdsverige och där argumenten kommer att vara integritet, rätten att inte behöva inordna sig i andras beslut och det omöjliga för en annan människa att verkligen förstå mig som är sjuk.

Många anser att delar av feminismen redan kidnappats av de här strömningarna, jag ska inte ge mig in i den debatten alls eftersom jag misstänker att det är likvärdigt med att börja rita av profeter men jag är övertygad om att det finns en rad patientorganisationer som är i riskzonen för den typen av kidnappning.

Argumenten är så lockande och stämmer så väl överens med vad vi alla vill; respekt för individen, patienten ska styra, patientens åsikter ska vara likvärdiga med stela numeriska labvärden.

Och argumenten är attraktiva för att de på många sätt är korrekta. Men om de inte kombineras med dialog, expertis, utbildning, erfarenhet och kunskap så blir det inte vård.

Joakim Söderberg

Fotnot: Denna krönika publiceras även i Svensk Farmaci nummer 4/15 nästa vecka.