“Låt oss slippa framstå som handlingsförlamade”

I våras lämnade jag min första arbetsplats på apoteket i Jönköping, men vad hände sedan? Det kan jag berätta!

Jag bytte både apotekskedja och stad, samtidigt som jag bytte expeditionssystem och kunder.

Till en början var förändringen stor. Jag gick vilse bland hyllorna i egenvården, tappade bort mig i datamenyerna och kunde inte undgå ”lunchrastkunden” som pustande sneglade på ett osynligt armbandsur. Min apotekarstolthet fick sig en känga, jag som hade haft kunder som brukade kalla mig för den snabbaste farmaceuten.

Att arbeta ensam i recepturen var också nytt och lite läskigt. Jag var van vid att ha många farmaceuter runt omkring mig. Helt plötsligt riktades allas ögon på mig, och de illröda väntetidssiffrorna brände i nacken.

Tillslut la sig snöstormen i mitt huvud. Nu går jag inte vilse på apoteket eller i expeditionsprogrammet lika ofta längre och jag kan sträcka på mig i den vita rocken igen.

Naturligtvis är det mycket annat som är nytt och annorlunda ändå. En av de största skillnaderna som jag upplevt är kundunderlaget, vilket kanske inte är så konstigt då mitt gamla apotek låg vid en stor vårdcentral och mitt nya ligger mitt i ett shoppingstråk.

I sommar har samtliga språkkunskaper sats på prov när jag försökt hjälpa utländska kunder.

Oftast har det gått jättebra att möta deras behov. Ja, ända tills det att kunden tar fram en karta med ett receptbelagt läkemedel som har tagit slut under deras resa. Det känns hemskt att hänvisa dem till närliggande vårdcentraler, för de har säkert inte drömt om att tillbringa sin semester i ett väntrum.

Självklart tycker jag att det är patientens ansvar att se till att ta med sina läkemedel. Fast det är ju inget annat än mänskligt att glömma. Det är tråkigt att inte kunna hjälpa dem, särskilt när det tydligt går att utläsa vilken blodtrycksmedicin och styrka som de har med sig och sannolikt behöver.

Efter att ha stött på dessa kunder ett antal gånger i sommar, gjorde jag tillslut ett avsteg.

Ja jag tog en risk, och såg för mitt inre hur Socialstyrelsen jagar mig genom staden med facklor och högafflar.

Jag tillät en europeisk doktor skriva ut ett telefonrecept på antibiotika vid recepturen. Det kändes fånigt och oprofessionellt att neka, bara för att läkaren inte hade med sig egna receptblanketter. Läkaren kunde dessutom uppvisa en yrkeslegitimation. Så jag gjorde det, men jag såg minsann till att ta alla uppgifter och även kopiera läkarlegitimationen.

En del av er kanske tar sig för pannan när ni läser detta, men jag växte faktiskt lite i min apotekarrock.

Borde inte apoteken kunna hjälpa utländska turister med sina kvarglömda läkemedel på ett bättre sätt?

Jag säger inte att vi ska dela ut receptbelagda läkemedel till höger och vänster, men vi kanske borde ha ett samarbete med vårdcentralerna. För vi skall väl värna om att alla kan använda sina läkemedel på rätt sätt!?

Jag tycker om att vi har regler och struktur i Sverige och jag förstår varför vi måste ha det. Däremot förstår jag också om besökande turister betraktar oss som ohjälpsamma och handlingsförlamade.

I sommar var jag på solsemester i Turkiet och naturligtvis gjordes ett obligatoriskt apoteksbesök. Jag tittade storögt på störtar med diklofenak depottabletter 100mg som låg gripbart för kunderna och på skyltmaterial i form av stora askar med Viagra och Levitra. Vilken skillnad! Min nyfikenhet tvingade mig till att undersöka saken, så jag ställde mig vid disken och frågade oskyldigt efter en i Sverige receptbelagd stark kortisonkräm. Svaret på det blev, hur många förpackningar vill du ha?

Jag menar inte att det systemet är bättre, det är lite ansvarslöst.

Men jag önskar att jag hade bättre möjligheter att hjälpa våra utländska kunder, än att bara ringa in var vårdcentralen som har jour från 17.00 ligger på kartan.

Isabella Stenmark