Stort kliv från studentliv till arbete

2011. Det var året jag tog mitt pick och pack, flyttade från tryggheten som var mina föräldrar och ut i världen. Jag skulle nu börja bygga upp mitt liv, på egen hand. Ett liv där syftet var att utbilda mig, att bygga upp en grund av stadig mark nog för att bygga upp en framtid oberoende av tryggheten som var mitt förra liv.

Jag var vuxen.

Destinationen var Uppsala. Målet var Uppsala Universitet och apotekarprogrammet. En femårig lång utbildning som skulle innebära, om allt flytit på enligt planen, en examen år 2016. År 2016 kändes som en evighet i tiden. Det skulle innebära att jag då var 26 år gammal, vilket endast kändes otänkbart och ärligt ångestladdat. Jag var ju bara 21.

Idag är jag 25 år gammal, och går termin åtta av tio. Jag kommer alltså om drygt ett år, om allt fortfarande flyter på enligt planen, vara klar apotekare. Uppsala Universitet anser mig då klar till att praktisera allt jag kämpande tagit mig igenom. Det kommer inte att finnas någon eller något som kommer att stå i min väg för det. Inget seminarium, inga labbar och definitivt inget tentaplugg. Trafikljuset kommer att vara grönt och målet uppnått.

Men kommer jag att vara redo? Tiden i början av utbildningen var jag starkt fokuserad på att klara seminarier, laborationerna och tentorna. Målet såg jag väldigt tydligt, man ville helt enkelt bli klar. Man ville komma ifrån plugget, komma ifrån att bo i studentkorridor, komma ifrån en minimal månadsinkomst, en minimal levnadsstandard. Det enda jag ville var att lämna det livet. Bli färdig och börja leva det liv man från början hade som intention att bygga upp. Börja leva ut sin egengjorda trygghet och stå på den mark man starkt kämpat för att göra stadig.

Nu är jag snart där, nära det liv och den trygghet jag så länge längtat efter och kämpat för. Men nu när slutet är nära, känner jag mig istället osäker. Jag är nervös för vad som finns därute. Det är som sagt nu livet börjar på riktigt, och därför är det även dags att börja tänka på riktigt.

Vad vill jag göra av den utbildningen och den kompetens jag skaffat mig under dessa år jag ägnat åt mitt eget bästa? Den ångest som fanns då jag bara var 21 år gammal och som då, när jag tittade fem år framåt i tiden, kändes helt otänkbar, den har nu vuxit sig starkare.

Dessa känslor har grott i mitt inre ett tag och har nu börjat växa sig starka, och tror inte de kommer att avta ju närmare min examen jag kommer. Men samtidigt tror jag inte att de är negativa. Tvärtom. Det är dessa känslor som kommer ge mig driv till att hela tiden utveckla mig själv när jag väl kommit ut i det okända. Det som för mig är arbetslivet.

Det är det som kommer ge mig en positiv och öppen inställning arbetsmässigt, vilket bara kommer att öka min kompetens och erfarenhet än mer. Och det är detta jag tror är viktigt, framför allt i ett yrke som farmaceut där fokus ligger på patienten och dess liv. Man måste ständigt ta till sig nytt, lära sig nytt och viktigast – vilja lära sig nytt. Det kan man inte göra om man inte har en positiv inställning och är öppen för kompetensutveckling.

Så ja, jag är nervös och smått ångestfylld inför vad arbetslivet kommer att innebära.

Men samtidigt vet jag att detta kommer att leda mig i rätt riktning och det gör att jag känner mig trygg.

Trygg i vad jag åstadkommit hittills under mina år på apotekarprogrammet och trygg i vad som väntar mig efter.

Målet jag hade när jag kom till Uppsala när jag bara var 21 kommer jag ha uppnått, och jag vet att nästa kapitel i livet kommer vara minst lika givande.

Sandra Yousef, ledamot för Sveriges Farmaceuters Studentsektion