Veckans klipp: Apotekare till priset av receptarie

Att få ihop en träff med vännerna från apotekarprogrammet är i min vardag enklare sagt än gjort. Förutom de många mil i resväg som måste avverkas, måste även helgscheman synkroniseras i god tid före.

Men till slut, efter noga överläggande och planering, brukar vi hitta en ledig lucka.

På det utsatta datumet, när ryggsäckar slängts av i hallen och hjärtliga omfamningar utbytts brukar vi alltid säga: ”Fast den här gången ska vi inte prata om jobb och apotek.”

En kvart senare sitter vi runt ett bord med varsin kopp te (läs glas vin) och diskuterar just apotek.

Det har kommit till min insikt att jag gärna ventilerar händelser från jobbet. Naturligtvis med respekt för både patientsekretessen och känsliga företagshemligheter. Genom att dela tankar och reflektioner, fortsätter vi att lära oss av varandra, precis som under studietiden. Hur hanterades den kluriga kunden? Hur undveks felexpeditionen? Och så skvallrar vi så klart.

Sist ledde diskussionerna till en intressant frågeställning. Det handlade inte om en kund eller ett recept, utan om en nyanställning. Det är ingen hemlighet att vissa orter är lättare att bemanna än andra. På en liten ort kan du få till en riktig fantasilön. Medan utbildningsorterna väljer och vrakar bland mycket kompetenta kandidater utan att ens bemöda sig med ett ”tack för visat intresse”.

En kontroversiell frågeställning presenterades vid bordet. Hur skulle du agera, om du med mer än 2,5 års arbetslivserfarenhet, skulle bli erbjuden en tjänst på en attraktiv arbetsort, med en lön som var lägre än din ingångslön? Motiveringen till löneerbjudandet var att tjänsten egentligen var ämnad åt en receptarie, något som inte hade framgått ur jobbannonsen.

Det fick oss alla att fundera och skruva lite på oss. Det fanns många faktorer som skulle kunna ha stor inverkan på beslutet som skulle fattas. Hur attraktiv var arbetsorten? Var behovet av arbete akut, då annat saknades? Fanns det privata skäl av stor vikt?

Jag försökte föreställa mig hur det skulle kännas att få en lön som var lägre än den som jag förhandlade mig till som grön nybörjare. Känslan var inte rolig, allt jag jobbat för och uppnått skulle bli betydelselöst.

Är det verkligen schysst att anställa en apotekare som en receptarie? Naturligtvis är det upp till var och en att ta det beslutet. Har man ingen anställning är ett jobb inom yrket naturligtvis bättre än inget alls. Men i så fall, varför anställs inte alla apotekare som receptarier?

Den största vinnaren är som vanligt arbetsgivaren som lyckas ”köpa” bredare kompetens till nedsatt pris. En apotekare till priset av en receptarie, vilket klipp!

Nu vill jag bara förtydliga att detta inte är menat som ett påhopp mot receptarier. Vi är alla farmaceuter på apoteket och jag jobbar med världens bästa receptarier som jag aldrig skulle byta ut mot apotekare.

Syftet är snarare att ifrågasätta arbetsgivarnas agerande. I ett verkligt scenario skulle jag känt mig både besviken och sårad.

Vi kom i alla fall fram till att ingen av oss, under rådande livs- och arbetsförhållande, skulle acceptera ett sådant anbud.

Säg aldrig att det är dyrt att anställa en apotekare, för det låter som om det inte vore värt pengarna. Säg istället att det kostar mer pengar att anställa en apotekare, och gör sedan som jag, se till att det är värt varenda krona.

Isabella Stenmark