Sverige mot världen?

En primatstad är en kraftigt dominerande stad i sitt land eller region.

Definitionsmässigt mer än dubbelt så stor som tvåan i omnejden.

Med sina 15 miljoner invånare, 8,3 innanför stadsgränserna, är Bangkok ungefär 40 gånger större än Thailands näst största stad, försumbara Chiang Mai.

Det gör den thailändska huvudstaden extremast i världen.

Allt viktigt i landet, från militärkupper till farmacikongresser, utspelas i Bangkok.

Om du upplever Stockholmscentreringen i Sverige som kvävande, är det nog inget mot vad Thailands landsbygdsbefolkning känner.

Apropå kvävande.

Primatstadens mix av tropisk värme, luftfuktighet, avgasångor, kloakstanker och exotiskt matos blev alldeles för mycket för mina luftrör.

En ren chock.

Läkemedelsredaktören blev en stor läkemedelsanvändare under läkemedelskongressen.

Någon kärlek till primatstaden uppstod inte från min sida.

Men ryktena om det thailändska folkets gästfrihet kan jag bekräfta. Med så öppna och stora hjärtan som thailändarnas blir den hackiga engelskan ett underordnat problem.

Man förstår.

Det finns mycket att säga om kongressen, som var min tredje FIP. Som besökare har jag lärt mig att en nyckel till en givande vecka är kännedom om bra föreläsare och att man inte tvekar att lämna sessioner som inte håller vad de lovar. Det gäller att vara flexibel i förhållande till sitt körschema.

Ibland kan ett ämne vara hyperintressant – men språkbarriären helt enkelt för hög för presentatören.

Då blir det ändå pannkaka.

De anglosaxiska delegaterna har en enorm fördel med sin språkliga hemmaplan.

Svensk Farmaci fångar som vanligt upp ett antal höjdpunkter från FIP i temat i nummer 5 som kommer inom kort.

Det är tråkigt att vara negativ. Men det är vad jag förstår ganska länge sedan Sverige var en dominerande kraft på FIP-kongresserna.

På den gamla tiden skeppades stora delegationer till kongresserna från monopolbolaget, studier presenterades på posters, svenskar deltog ofta och aktivt i sessioner och paneldebatter. Den framlidna svenska apotekaren Nils-Olof ”Nippe” Strandqvist var tongivande FIP-president 1990-98.

Världen lyssnade på Sverige.

Det märkliga svenska apotekssystemet väckte säkert viss förundran. Från kommersiella spelare kanske rentav förakt, men från ett yrkesprofessionellt perspektiv säkert också beundran. Man beundrade kanske inte i första hand monopolet, snarare effekterna av och möjligheterna med ett sammanhållet apotekssystem.

Projekt och koncept som fått växa inom ramen för det svenska apoteksmonopolet visades upp och väckte intresse på FIP.

Sedan gjorde vi vår omreglering på gott och ont. Jag orkar inte älta fördelar och nackdelar ännu en gång, ni kan dem säkert på ett ungefär. Läs Lisa Ekstrand-intervjun i nummer 4, jag tycker hon summerar det på pricken.

Den svenska reformen var huvudsakligen ideologiskt driven och banade väg för marknadskrafterna –  farmacin var inte prio ett eller ens två. Ökad tillgänglighet var ledordet, de eventuella effekterna på läkemedelsanvändningen och folkhälsan var det inte många som tänkte på. Professionens röster hördes inte, ingen tog uppgiften att värna farmacin, dåvarande SFF var upptaget med att sjösätta en småföretagarsatsning.

Den här bilden, på ett ungefär, verkar delvis ha sipprat ut internationellt och gjort att Sverige tappat en del i aktning i farmacivärlden. Kanske har bilden rentav förvanskats av särintressen. Den danska apotekarföreningens skräckbild av Apotekssverige är ett kapitel för sig i denna genre.

Att Sverige hamnat i vanrykte är dock ett för starkt ord.

Skepsisen mot Sverige handlar inte om det svenska apoteksväsendet i sig, de svenska apoteken, apoteksaktörerna.

Vi har välfungerande och moderna apotek i Sverige även efter omregleringen.

Det är snarare några av de politiska vägvalen som har väckt förvåning.

I länder där apotekare har långtgående, inarbetade privilegier sedan urminnes tid kan några av besluten i Sverige framstå som besannade mardrömmar.

Här är tre svenska vägval som ”triggat” internationellt:

1. Svenska politiker valde att skapa ett system där apotekarna saknar särskilda befogenheter på apotek, och inte krävs i rollen som läkemedelsansvariga. Det ”räcker” med att ha en ”bachelor” (receptarie) närvarande under öppethållandet och i rollen som läkemedelsansvarig. Jag skrev nyligen en annan blogg om det här ämnet.

Problem eller inte, det här är förstås inte populärt i stora världen där ”bachelors” med kortare universitetsutbildning inte existerar.

2. Det svenska Läkemedelsverkets beslut att införa en mycket lång lista på receptfria läkemedel som får säljas i allmän handel. Beslutet ger ett signalvärde om ofarlighet och undergräver en del av apotekens och farmaceuternas existensberättigande.

LV backade nyligen om paracetamol men dagen efter-pillret Norlevo finns fortfarande med på listan över preparat som får säljas i allmän handel. Det är så vitt jag vet världsunikt och mycket kontroversiellt i vissa kulturområden, vilket blev tydligt på ett FIP-seminarium i Amsterdam häromåret.

Själv tycker jag, som jag skrivit förut, att det är kritikerna som har rätt i den här frågan.

Inte för att jag är katolik.

Men för att Norlevo borde säljas där det finns tillgång till kvalificerad rådgivning. Tillgängligheten har ju ändå förbättrats via fler apotek och bättre öppettider.

Den långa listan ska ses tillsammans med att försäljningen inte kräver tillstånd, en enkel anmälan räcker, att formerna för tillsynen brister och att vi sedan tidigare redan har ett relativt stort receptfritt sortiment internationellt sett.

Den svenska regleringen på det här området beskrevs av någon som ”ett överdrivet liberalt och ogenomtänkt hopkok”.

Det ligger något i det.

3. Många länder har licensbaserade privilegiesystem där apotekarna äger och driver sina apotek. Apotekarna tjänar ofta bra, de restriktiva etableringsreglerna gynnar dem och kedjedrift är mer eller mindre förbjuden. Internationella aktörer som Boots betraktas som hot och motarbetas.

I Sverige valde makthavarna vid reformen att låta ”vem som helst” äga apotek. Det öppnade för kedjedominans och Sverige har hamnat i den, för vissa förhatliga kategorin ”liberaliserade marknader med apotekskedjor”.

Utöver de här tre punkterna har det nog, på sina håll, noterats att Sverige inte visar upp så mycket forskning på FIP-kongresserna längre.

Istället är det Sverige som lyssnar på världen.

Australien, Kanada, Storbritannien och USA dominerar, länder som Estland och Kroatien tar stora kliv.

Vilka svenskar var det som lyssnade då?

I år var 10-15 personer på plats. Apoteksbranschens förening deltog mangrant för första gången, folk från Sveriges Farmaceuter och Läkemedelsverket och några till fanns där.

Som alltid är ju, förresten, allt inte svartvitt.

Fortfarande lyssnas det på svenskar inom farmacin.

Som vanligt fanns fixstjärnorna Richard Bergström (vd för EFPIA, apotekare) och Per Troein (IMS Health) på talarlistan.

Lars-Åke Söderlund från Apoteket AB och medlem i FIP:s exekutivkommitté för öppenvårdsfarmaci  höll också en uppskattad presentation om Koll på läkemedel.

Och Tommy Westerlund från Läkemedelsverket berättade om apoteksindikatorerna.

Så här kan funderingarna gå på flyget hem från en kongress i en tropisk primatstad.

Läs gärna mer om höjdpunkterna från kongressen i nästa tryckta nummer av Svensk Farmaci.

Och åk gärna med till Düsseldorf nästa år om du har möjlighet.

Planerar man och använder tiden på ett bra sätt kan en FIP-kongress vara en stor inspirationskälla i vardagen.

Nils Bergeå Nygren