Ett specifikt svenskt problem

Jag hade förmånen att delta vid det årliga nordiska farmaceutmötet NFU i Stockholm förra veckan.

Här ventilerar de nordiska farmaceutorganisationerna årligen gemensamma frågor och uppdaterar varandra på det professionella, fackliga och politiska läget i respektive land.

Jag tänkte resonera lite kring professionens ställning och yrkesroller på apotek i de tre länder som utbildar både apotekare och receptarier – Sverige, Norge och Finland.

I ett EU-perspektiv är alla tre länderna aparta – i resten av Europa existerar ju inte den treåriga universitetsutbildning som leder till receptarieexamen här.

En kvarhängande bild från årets möte är att Norge och Finland har inarbetade system och yrkesroller, medan vi i Sverige famlar och brottas med ett systemfel som inte åtgärdades, trots att vi hade chansen, i samband omregleringen.

I Norge och Finland finns både apotekare och receptarier. Båda grupperna har i båda länderna tydligt utstakade yrkesroller på apotek. I Norge behöver du vara apotekare för att ha det yttersta läkemedelsansvaret på ett apotek. Ett finskt apotek kan endast ägas av en person som avlagt provisorsexamen (apotekare).

Kirsi Kvarnström och Tove Ytterbö, förbundsordförandena i Finland och Norge, vittnade på NFU om att det inte finns någon upplevd problematik kring apotekarnas och receptariernas yrkesroller på apotek.

Det fungerar.

I Sverige valde politikerna inför omregleringen 2009 att inte kräva apotekarexamen för den nya rollen som läkemedelsansvarig.

Detta trots ett ganska starkt motstånd i opinionen från apotekare (ni kommer väl ihåg enfrågeaktören Apotekarsällskapet?).

Man kan säga att detta är ganska oproblematiskt i praktiken och att det på en nivå fungerar även i Sverige. För apoteksaktörerna var detta kanske en förutsättning för att branschen skulle kunna expandera så fort.

Antagligen fanns en politisk oro att förbättringen av tillgängligheten, huvudskälet till omregleringen, skulle bromsas med ett apotekarkrav.

Men de facto valde Sverige att sätta kompetensribban lägre än i något annat land i Europa.

För apotekarens roll på apotek var det en katastrof.

Situationen blir inte bättre av att Socialstyrelsen agerat häpnadsväckande liberalt när personer med danska, tyska och holländska apoteksteknikerutbildningar ansökt om svensk receptarielegitimation. Som vi skrivit tidigare har flera sådana ansökningar beviljats.

Därmed kan det, i teorin, finnas svenska apotek där det yttersta läkemedelsansvaret ligger hos en apotekstekniker.

Det är inte utan att man, som svensk, rodnar lite när det här diskuteras på NFU.

Våra nordiska kollegor är inte så imponerade, om man säger så.

Idag finns alltså ingen reglerad skillnad i befogenheterna på apotek mellan en person med receptarieexamen (tre år) och en med en apotekarutbildning (fem år). (En liten skillnad består i att apotekare har en något lättare väg till rollen som läkemedelsansvarig).

De två extra studieår som en apotekarutbildning innebär ger alltså inget extra för en person som vill arbeta på apotek. Varför då läsa apotekarprogrammet, kan man fråga sig, om man har apotek i sikte?

Och varför i hela världen ska en apotekskedja anställa en högavlönad apotekare när det finns receptarier som är billigare i drift? Ironiskt nog riskerar apotekarna att hamna efter receptarierna i jobbkön.

I Sverige finns alltså, till skillnad från våra grannländer, en diskrepans mellan å ena sidan examina, å andra sidan yrkesrollerna på apotek.

Två utbildningar med olika längd, men samma yrkesroll.

Ohållbart i längden.

Sveriges Farmaceuter har förstås insett problemet och står inför ett vägval. På fullmäktige i november ska en arbetsgrupp presentera ett förslag om en färdväg för förbundet i den här frågan.

Som jag ser det finns det framför allt två handlingsalternativ.

1. Europeisering – verka för att receptarieutbildningen på sikt försvinner.

Det låter radikalt och är det. Men en gemensam, stark universitetsutbildning på fem år som i resten av Europa för alla farmaceuter vore i långa loppet gynnsamt för yrkesrollen. Interna revirstrider skulle upphöra och dagens receptarieutbildning är ju problematisk i relation till EU:s fria rörlighet, den omfattas inte av yrkeskvalifikationsdirektivet.

Men ska vi verkligen “offra receptarierna för att rädda apotekarna”?

Receptarieutbildningen är ändamålsenlig, säger säkert branschen idag. Men blev alla nyexaminerade farmaceuter apotekare skulle det på sikt lyfta kompetens och kvalitet och få apoteken att gå i rätt riktning.

Görs den här förändringen är det viktigt att receptarier i arbetslivet får bibehålla befogenheter och generösa möjligheter att läsa upp enligt 3+2.

Det här kan vara ett sätt att från politiskt håll stärka farmaceutisk kompetens som motvikt till apotekens kommersialisering och sortimentsförskjutning, en utveckling som inget av de politiska lägren verkar uppskatta (se vår kartläggning i Svensk Farmaci 2-3/14).

Antalet utbildningsplatser på apotekarutbildningarna måste förstås utökas kraftigt i ett sådant här scenario. Innehållet måste också ses över i skenet av förändringen.

2. Återuppväcka kravet att apotekarexamen bör krävas för rollen som läkemedelsansvarig, som i Norge.

En mindre ingripande förändring som skulle ge apotekarexamen ett mervärde på apotek.

En sådan här modell är ju, som sagt, en självklarhet i många länder, exempelvis Norge.

Alla receptarier som redan är LMA, är yrkesverksamma som apoteksfarmaceuter eller under utbildning bör dock få chans att kvarstå respektive utses till LMA som idag.

Dörren för kravet på apotekare som LMA bommades igen av Sofia Wallström i samband med omregleringen, men nu har som sagt beslutsfattarna börjat vädra missnöje med apotekens sortimentsförskjutning efter omregleringen. Detta kunde vara en väg att gå åt andra hållet genom att betona och stärka den farmaceutiska kompetensen.

Ett praktiskt problem är förstås den begränsade tillgången till apotekare. Förutom generösa dispensregler kan förändringen förenklas genom att justera det maximala antalet apotek per LMA.

Båda de här vägarna kan kanske uppfattas som kontroversiella av den majoritet av förbundets medlemmar som är receptarier.

Är det bättre att stöpa och döpa om apotekarutbildningen istället, kanske tydligare rikta in den mot läkemedelsutveckling och klinisk farmaci, tydliggöra att det här leder inte till apotek?

Men om vi på sikt får apotek utan apotekare dalar vi ännu mer i apotekens kompetensliga. Är det det vi vill?

Hur som helst. NFU illustrerade ett tydligt specifikt svenskt problem: två examen, en yrkesroll.

Det kan finnas andra vägar än dessa två framåt, och det blir spännanade att se vilken strategi förbundet väljer.

Men status quo är inget bra alternativ för farmaceutprofessionen, de svenska apoteken och patienterna.

Nils Bergeå Nygren